20140113-190002.jpg

Jag blev kär.

På ett sätt jag inte trodde jag kunde bli kär. Så faktumet att jag för tillfället bor hemma hos mina föräldrar igen och febrilt söker jobb gör ju inte så mycket. Jag tänker att man kan väl inte få allt men samtidigt känns det som att jag fick allt jag någonsin önskat mig sista halvan av det förra året. Jag känner mig rik fast det snart är tomt på kontot.

Det nya året firades in i samma hus som det förra, med samma människor, bredvid samma person. Allt var som året innan men allt var förändrat.

 

P.s. vad ni är söta som hänger kvar.

Ja, jag känner ju att något i mig dör lite för varje dag jag inte skapar något för dig. Något som pekar på dig, in i mitt innersta, på skaparen i mig. Det känns som att jag är tvungen att göra någon slags förundersökning för att vara kapabel till det, liksom läsa på. Men vilken konstig tanke. När jag ju har direktkontakt med själva världens kreatör.

Så jag ber att du gör något med mig Gud. Få mig att göra något. Sätt mina tankar i handling och gör det nu. Jag tror det är dags.

 

P.S Är ni kvar?

Så länge människans egen styrka och rikedom utgör målet och medlen för livet på den här planeten, kommer Gud alltid att reduceras till något annat än den han är. Så länge inriktningen i våra liv defineras av något annat än Gud, kommer han att definieras som det som blir över. Och detta kommer vi ofelbart att inrätta så att det skapar MINIMAL FRIKTION mot våra egna projekt…” - Magnus Malm, ur Ett hjärta större än världen

Jag inser att det här kriget jag har krigat sedan den dagen jag sa ”Jesus, jag vill ha dig”, det mänskliga inbördeskriget mot Gud (för han lever ju ändå i mig), det kommer aldrig att ta slut. Kanske är det där med att leva i världen men inte av världen en omöjlig ekvation (jag vet, för Gud är ingenting omöjligt). Okej, jag kan leva med kriget men jag undrar ibland om jag i vilket fall rör mig mot freden och inte från? Närmar jag mig?

Om jag ska vara ärlig (och det tycker jag man ska) har mitt liv blivit ett liv då jag inte behöver Gud. Jag har byggt det på ett sätt som gör att jag klarar mig själv. Jag har andra skyddsnät, jag är inte beroende av Gud. Och ändå vet jag att det är en lögn. Mitt liv har blivit en lögn jag går på varje dag. För det här jag ser runt omkring mig är egentligen inte verkligheten, det är en föreställning om hur livet ska vara.

Hur ska jag förstå att det är Gud som är själva verkligheten?

Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv.

Hur byter jag perspektiv?
Det är inte en värld med en Gud.
Det är en Gud med en värld.

 

Hej på er. Ni har sagt att ni saknar mig, det tycker jag är fint. Jag tänker på det här stället ibland och idag fann jag mig själv logga in och skriva ner dagens tankar. Kanske gör jag det snart igen, kanske inte. Men tills vidare, hoppas ni har det bra där ute, var ni än är.

Femhundrasjuttiofyra.

Så många har lyssnat på det första avsnittet av vår podd Det är vi som är de normala. Alltså, vet inte ens vad jag ska säga men jag är så förvånad OCH vi får verkligen responsen att det här behövs. Unga kristna söker ett forum för frågor och nyanser. Så vi fortsätter! I detta avsnitt går vi in lite mer på vad man egentligen har för ansvar när man pratar om tro på det här sättet. Vi filosoferar vi kring hur stor Gud är och läser våra favoritställen i Predikaren. Hoppas ni vill lyssna och komma med feedback som ni gjorde sist! Puss

Jag måste få svara lite allmänt på de kommentarer jag fått angående vår podd.

För det första, det är fantastisk kul att så många reagerar och att över 450 personer har lyssnat på den. Det verkar som att vi i vilket fall snuddat vid något som är viktigt och som väcker känslor.

För det andra, ni som har läst min blogg länge VET att Jesus är det viktigaste jag har i livet. Alltså, allt jag någonsin önskar är att hans vilja ska ske i mitt liv. Men. Livet har så många nyanser. Och det är svårt att få med alla de i en podd på 25 minuter. Det är fantastiskt att ni reagerar och jag vill att ni fortsätter med det eftersom det får mig/oss att tänka till. Kanske speciellt att vi blir medvetna om hur vi uttrycker oss. Men om ni fortsätter lyssna och ger oss lite tid att faktiskt fördjupa oss mer i frågorna kommer ni nog förstå mer hur vi tänker. För faktum är att jag hittills har hållit med om nästan allt ni kommenterat. Men är det möjligtvis så att man kan älska Jesus och ändå våga ställa lite frågor som upprör? Jag tror nämligen det.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

Mmm det är fortfarande tyst här. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Men så länge får ni hänga med mig på Instagram och Twitter, jag heter linnlundholm. Och glöm för allt i världen inte min bröllopsblogg Sweet Inspiration som snart fyller ett år. Du kanske inte är intresserad av bröllop (kan ej förstå hur det skulle vara möjligt) men jag kan nästan lova att du kommer hitta lite inspiration ändå. Om du gillar mina moodboards här kommer du gilla den bloggen med!

Det som kan saknas är väl ett forum för mina längre tankar när jag inte bloggar här längre. Men jag kanske håller på att hitta en annan typ av plattform för det. Eller så kommer jag tillbaka hit.

Tills vidare, ta hand om er och Guds frid.

Ett nytt år är en så bra ursäkt.

Jag har köpt en ny almanacka. En Moleskine. Alla sidor är tomma och jag kan fylla dem med nästan vad jag vill. 2013 är mitt år.

Så vem är det jag vill vara?

Jag avslutade det gamla året i en kyrka på landet tillsammans med vänner och familj. Vi var några stycken som sjöng och spelade. Där, någonstans bland tända ljus, ord av hopp och ärliga sånger, där vill jag landa. Jag vill leva i sanningen. Och då måste man också vara sann mot sig själv. Vad vill jag ge tid åt, vad ger energi och vad tar energi?

Vill jag vara en tjej som bloggar? Jag vet inte längre.

Jag tänker januari som en vit månad då det finns tid för förnyelse och frigörelse. Känner inte ni med det här? Man vill tillbaka till rötterna. Bort från all hets, allt skapande av sitt eget varumärke. Jag vill äta gott, samtala, skratta, sjunga, skapa, träna, läsa. Jag begär inget mer men på något sätt är det svårt. Man måste skala av och det är vad januari ska handla om för mig.

Så nu stänger jag av här.

Vi hörs när vi hörs, ta hand om varandra. Jag ber att Gud ska välsigna ert nya år och ge er vad ni drömmer om.

I julklapp gav jag och min bror ett fotoalbum med bilder från Sardinien till mina föräldrar = alla bilder är nu redigerade. Puh. Vi tar ett gäng!

Alltså vattnet. Det var verkligen helt turkost. Amazing.