De säger att ekonomin mår bra när människan spenderar pengarna i plånboken.

Men när mår människan bra? Vi jobbar 40 timmar i veckan för att kunna konsumera. Och vi konsumerar alltså för att få ekonomin att gå runt. Vilken liten, meningslös cirkel, vad hände med allt annat vi skulle hinna med i livet? Är mitt yttersta mål som människa att köpa?

Inte?

Nehe. Varför jobbar vi då så mycket att vi inte hinner och verkligen inte orkar göra mycket annat? Vad skulle hända om vi saktade ner allt? Om vi jobbade mindre och konsumerade mindre? Det är en spännande tanke.

 

För några veckor sedan insåg jag att shopping är en hobby. Jag shoppar för att det är kul. Då räknar jag även in fönstershopping. Mitt sätt att klä mig har blivit mitt främsta verktyg för att uttrycka min kreativitet. Och egentligen är det inget fel med det men det är en hobby som lätt skulle kunna falla ner i ett dike. Det är en balans som är svår att hålla.

Jag har insett att jag lika gärna skulle kunna ha en trädgård att påta i. Det skulle nog nästan helt kunna ersätta mitt shoppingsug. Att få odla, plantera om, se hur det växer och sedan få skörda. Vilken tillfredsställelse!

Kreativitet
Källor

Jag vill inte låta för hård. Men jag får känslan av att jag liksom smutsar ner min kreativitet om jag nästan bara använder den till att fundera ut olika outfits. Jag tror kreativiteten, eller snarare kreatören själv, hade större planer för mig.

Till handling!!!

Jag har tänkt mycket på självförverkligande den senaste veckan.

Självförverkligande.
Konstigt ord.

Jag upplever att självförverkligande idag mest handlar om att ”lyckas”. Ni vet, pengar, karriär, makt. Vi är vårt yrke. Vi har vårt värde i vad vi jobbar med.

Vad gör du då?
Jag är busschaufför.

Men det är ju inte hela sanningen. Vi är och gör så mycket mer än vi jobbar med men det värderas inte lika högt. Jag är inte bättre själv. Den senaste tiden har jag haft sådana problem med att svara på den frågan för jag har inget häftigt eller ens stabilt jobb att skylta med. Jag försöker få ihop det så det låter någorlunda intressant men sanningen är ju att jag jobbar deltid på några olika ställen och det har sina för- och nackdelar. Men sedan då, jag jobbar kanske fyra timmar per dag, resten av tiden? Varför är inte resten av tiden mer intressant? Den tiden jag väljer att lägga på olika projekt.

Förra året, 2013, tog jag högskoleexamen i inrednings- och butikskommunikation, jag flyttade en sväng till Stockholm, jag var med och startade upp en webshop och fick jobb på Åhléns. Vad kommer jag att minnas med året 2013? Ja inte mycket av det jag mest nämnde (fast just de punkterna är vad jag skulle ta upp om någon undrade vad som hade hänt förra året) utan snarare annat. Jag kommer att minnas att jag och mina vänner till slut gjorde något av våra idéer, renoverade en husvagn, gjorde om den till ett mobilt café, döpte den till Husvagnskyrkan och rullade runt i Norrköping med. Gav det några pengar? Nej verkligen inte. Gav det mig en skjuts i karriären? Knappast. Däremot tog det tid, kraft och tålamod. I utbyte utvecklades jag som människa i mötet med andra och i min tro för att jag gjorde något konkret av den. Och jag använde min kreativitet till något jag tyckte var värdefullt (andra värden än pengar, makt och karriär).

Jag kommer även att minnas att jag blev kär. Att jag hittade en människa som delade mina drömmar och visioner om livet, som jag förstår och som förstår mig. Och som jag skrattar väldigt mycket med.

Ni får ursäkta mig men jag är så mycket mer än vad jag råkar jobba med för tillfället. Exempel på andra projekt som betyder mer än mitt jobb:

1. I julas fick jag Jane Austens böcker i fin upplaga. Orginalspråk. Tar tid att läsa men jag älskar det!

2. Den här terminen har jag börjat i balett. 23 år gammal! Jaharå. Det är fantastisk och något jag alltid har drömt om. Och annars tränar jag på som vanligt för jag älskar att känna mig stark och att min kropp klarar av att springa, hoppa och lyfta.

3. Vi har startat en liten grupp vi kallar Huskyrkan. Inget nytt egentligen, en skara människor med en trevande längtan efter Gud som samlas hemma hos varandra och talar om livet. Så mycket värde i det.

4. Alla hundratals samtal med Olle om vad det är för liv vi vill leva och hur vi ska förstå mer vad det är Gud vill. Det har nästan blivit vardag, tänk att få ha sådana samtal som en naturlig del av vardagen.

5. Vi läser andra böcker med. Just nu har vi snöat in på Magnus Malm och läser bland annat klassikern Vägvisare. Men jag känner att listan på icke-skönlitterära böcker som är värda att läsa börjar bli ofantligt lång.

Så, det är egentligen i de där punkterna jag finner värde. Med det sagt menar jag inte att du inte kan ha ett jobb som känns värdefullt. Det är klart du kan! Och det är ju fantastiskt men det är ju inte riktigt det jag vill åt här, det förstår du nog. Jag menar att jag har börjat försöka hitta mitt eget värde i annat än mitt jobb också. Det är en process som nog kommer ta tid men det är det värt.

Photo 2014-04-28 18 59 59

20140113-190002.jpg

Jag blev kär.

På ett sätt jag inte trodde jag kunde bli kär. Så faktumet att jag för tillfället bor hemma hos mina föräldrar igen och febrilt söker jobb gör ju inte så mycket. Jag tänker att man kan väl inte få allt men samtidigt känns det som att jag fick allt jag någonsin önskat mig sista halvan av det förra året. Jag känner mig rik fast det snart är tomt på kontot.

Det nya året firades in i samma hus som det förra, med samma människor, bredvid samma person. Allt var som året innan men allt var förändrat.

 

P.s. vad ni är söta som hänger kvar.

Ja, jag känner ju att något i mig dör lite för varje dag jag inte skapar något för dig. Något som pekar på dig, in i mitt innersta, på skaparen i mig. Det känns som att jag är tvungen att göra någon slags förundersökning för att vara kapabel till det, liksom läsa på. Men vilken konstig tanke. När jag ju har direktkontakt med själva världens kreatör.

Så jag ber att du gör något med mig Gud. Få mig att göra något. Sätt mina tankar i handling och gör det nu. Jag tror det är dags.

 

P.S Är ni kvar?

Så länge människans egen styrka och rikedom utgör målet och medlen för livet på den här planeten, kommer Gud alltid att reduceras till något annat än den han är. Så länge inriktningen i våra liv defineras av något annat än Gud, kommer han att definieras som det som blir över. Och detta kommer vi ofelbart att inrätta så att det skapar MINIMAL FRIKTION mot våra egna projekt…” - Magnus Malm, ur Ett hjärta större än världen

Jag inser att det här kriget jag har krigat sedan den dagen jag sa ”Jesus, jag vill ha dig”, det mänskliga inbördeskriget mot Gud (för han lever ju ändå i mig), det kommer aldrig att ta slut. Kanske är det där med att leva i världen men inte av världen en omöjlig ekvation (jag vet, för Gud är ingenting omöjligt). Okej, jag kan leva med kriget men jag undrar ibland om jag i vilket fall rör mig mot freden och inte från? Närmar jag mig?

Om jag ska vara ärlig (och det tycker jag man ska) har mitt liv blivit ett liv då jag inte behöver Gud. Jag har byggt det på ett sätt som gör att jag klarar mig själv. Jag har andra skyddsnät, jag är inte beroende av Gud. Och ändå vet jag att det är en lögn. Mitt liv har blivit en lögn jag går på varje dag. För det här jag ser runt omkring mig är egentligen inte verkligheten, det är en föreställning om hur livet ska vara.

Hur ska jag förstå att det är Gud som är själva verkligheten?

Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv.

Hur byter jag perspektiv?
Det är inte en värld med en Gud.
Det är en Gud med en värld.

 

Hej på er. Ni har sagt att ni saknar mig, det tycker jag är fint. Jag tänker på det här stället ibland och idag fann jag mig själv logga in och skriva ner dagens tankar. Kanske gör jag det snart igen, kanske inte. Men tills vidare, hoppas ni har det bra där ute, var ni än är.

Femhundrasjuttiofyra.

Så många har lyssnat på det första avsnittet av vår podd Det är vi som är de normala. Alltså, vet inte ens vad jag ska säga men jag är så förvånad OCH vi får verkligen responsen att det här behövs. Unga kristna söker ett forum för frågor och nyanser. Så vi fortsätter! I detta avsnitt går vi in lite mer på vad man egentligen har för ansvar när man pratar om tro på det här sättet. Vi filosoferar vi kring hur stor Gud är och läser våra favoritställen i Predikaren. Hoppas ni vill lyssna och komma med feedback som ni gjorde sist! Puss

Jag måste få svara lite allmänt på de kommentarer jag fått angående vår podd.

För det första, det är fantastisk kul att så många reagerar och att över 450 personer har lyssnat på den. Det verkar som att vi i vilket fall snuddat vid något som är viktigt och som väcker känslor.

För det andra, ni som har läst min blogg länge VET att Jesus är det viktigaste jag har i livet. Alltså, allt jag någonsin önskar är att hans vilja ska ske i mitt liv. Men. Livet har så många nyanser. Och det är svårt att få med alla de i en podd på 25 minuter. Det är fantastiskt att ni reagerar och jag vill att ni fortsätter med det eftersom det får mig/oss att tänka till. Kanske speciellt att vi blir medvetna om hur vi uttrycker oss. Men om ni fortsätter lyssna och ger oss lite tid att faktiskt fördjupa oss mer i frågorna kommer ni nog förstå mer hur vi tänker. För faktum är att jag hittills har hållit med om nästan allt ni kommenterat. Men är det möjligtvis så att man kan älska Jesus och ändå våga ställa lite frågor som upprör? Jag tror nämligen det.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

Mmm det är fortfarande tyst här. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Men så länge får ni hänga med mig på Instagram och Twitter, jag heter linnlundholm. Och glöm för allt i världen inte min bröllopsblogg Sweet Inspiration som snart fyller ett år. Du kanske inte är intresserad av bröllop (kan ej förstå hur det skulle vara möjligt) men jag kan nästan lova att du kommer hitta lite inspiration ändå. Om du gillar mina moodboards här kommer du gilla den bloggen med!

Det som kan saknas är väl ett forum för mina längre tankar när jag inte bloggar här längre. Men jag kanske håller på att hitta en annan typ av plattform för det. Eller så kommer jag tillbaka hit.

Tills vidare, ta hand om er och Guds frid.