- Nej men titta; mitt lila nagellack matchar min lila tröja och mina lila skor. Ett lila blogginlägg!

Så tänkte jag tidiagre idag men det tog liksom slut där. Varför då? Hur kommer det sig att det har gått en vecka utan ett nytt inlägg här på bloggen och jag har inte saknat det alls? Naturligtvis handlar det om att jag har haft annat för mig, men något säger mig att någon har lagt sig i mitt liv lite. Någon har lite diskret bett om min uppmärksamhet. Någon har sagt: Hallå, du har väl inte glömt mig?

- Nej, jag har inte glömt dig, men jag har kanske betett mig som om jag hade det. Men nu är jag här, okej?

Så här är det ganska ofta i mitt liv, det kanske verkar diffust, men det är som att hela mitt liv är en konversation med honom, min vän, min bror, min herre, min pappa. Och det är vad påsken handlar om för mig.

Vad tänker du när du tänker på påsken? (och då menar jag inte kycklingar och godis utan den kristna traditionen) Jag kan så klart inte veta men jag gissar att svenskar idag har en bild av att vi som kristna känner en massa krav och skuld och att den här traditionen om att Jesus faktiskt var tvungen att dö i vårt ställe förstärker skammen.

Jag hatar skam.
Skam binder människor, låser oss och tränger in oss i ett hörn där vi inte kan se någon utväg. Jag vet, för skammen har haft sitt grepp om mig med. Skammen gör att vi varken kan ta emot den förlåtelsen som erbjuds eller förlåta oss själva. Ofta glöms skammen bort när man talar om påsken, man säger att Jesus tog vår synd och man glömmer att han även tog all vår skam. Och glömmer man det, då förstår jag om man känner sig dömd när man tänker på påsken.

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” – Du har säkert hört den versen, den kommer från Johannesevangeliet 3:16. Men glöm inte vers 17: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (om du vill titta på ett drama som är liiiite segt i början men som får mig att gråta VARJE gång jag ser det, som handlar om påsken, så kan du titta här.)

Jesus är personlig för mig, han känner mitt innersta och vill mig aldrig något annat än mitt allra bästa. Jag vet det, för jag har upplevt det.

Att vara kristen är inte att leva med krav, det är inte att vara perfekt. Det är att alltid andas förlåtelse och kärlek, mot sig själv, mot andra och mot Gud.

Någon gång läste jag något i stil med det här: ”Att vara kristen handlar inte om var man står, utan mot vem man är riktad.”