Bonsoir!
Råkade visst titta på min favoritfilm idag… Vilket resulterade i en längtan att klippa håret kort och alltid bära små röda koftor med hög kjol.

Jag menar någon stans drömmer man ju om att bo i en för liten gammal lägenhet i Paris med en balkong överfull med alla möjliga sorters växter och grödor. Och nu tänkte jag för mig själv att det kommer ju inte hända, men attans! Man får inte sluta drömma! Speciellt inte när man bara är arton år… men egentligen aldrig. Som mina föräldrar, jag vet att de allra helst skulle bo i ett fint hus nere vid kusten i Skåne. Nära Kåseberga och Ystad. Där ska de gå ut med sin golden retriever på stranden om hösten när vågorna kastas upp mog sanden och vinden blåser kallt. (men det gör inget för de har sina varma, stickade fiskartröjor på sig) Pappa ska måla tavlor och köpa Klockmasterbutiken inne i Ystad, mamma ska öppna det där galleriet/cafét som hon har möblerat i sitt huvud så många gånger.

Varför skulle det inte kunna hända? Egentligen? Jag ska tjata på dem, om några år har ju lillebror och jag flyttat hemifrån i vilket fall.

Små tankar om kvällen.
Salut!