”Du tror ju bara på Gud för att du är svag och feg”
- som att jag väljer att tro bara för att jag är svag och inte vågar något annat? Snälla någon, hur mycket mod tror ni inte att det krävs för en att våga släppa taget, våga vara svag och låta någon annan, som man faktiskt inte riktigt kan se med blotta ögat, ta kontroll över ens liv? Nej som så många andra saker i den kristna tron så är detta väldigt paradoxalt. För att bli stark måste jag våga bli svag. Men när jag väl vågar, då känner jag mig så otroligt stark, för samma styrka som en gång vann över döden, finns då i mig.

Och förresten, väljer att tro på Gud. Jag har försökt, flera gånger, att inte tro. Det går inte.

Jag dömer ingen kära läsare, jag vill bara försöka berätta vad det innebär för mig, att tro på Jesus.

Jag vet, det är radikalt för att komma från en svensk, kanske nästan lite obekvämt?