Varför älskar jag den här filmen så mycket?
Jo, det beror på Kathleen Kellys bokaffär som är fylld av ljusslingor om julen, att Joe Fox skriver om hur han älskar hösten så mycket att han vill köpa skolmaterial och en bukett nyvässade pennor åt henne, det är tack vare den underfundiga humorn, Kathleens koftor, kjolar och gymnastikskor, eller faktumet att hon går maskulint och kan bära ett par pösiga gubbyxor men ändå se så kvinnlig ut. Det är hur filmen lyckas fånga upp alla små vackra detaljer med varje årstid, som liljekonvaljerna Kathleen köper när de går på marknad om våren, eller hur de bestämmer träff på ett café om hösten. Och så beror det så klart på att de två fienderna i slutet blir kära och får varandra. Kanske är det för att jag vet hur det känns att sitta vid datorn och vänta på svar med en pirrande känsla… (det var så jag spenderade hela förra hösten och vintern)
På ett sätt kan jag nog till och med känna igen mig i hur Kathleen ser på omvärlden, eller så är det bara att jag önskar att jag var som hon.
Hur som helst sitter jag alltid med ett fånigt flin från början till slut när jag ser You’ve Got Mail, det spelar ingen roll hur många gånger jag ser den. Det kommer alltid vara en av mina topp fem filmer.


”Sometimes I wonder about my life. I lead a small life. Well, not small, but valuable. And sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven’t been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around? I don’t really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void. So good night, dear void.”
”The whole purpose of places like Starbucks is for people with no decision-making ability whatsoever to make six decisions just to buy one cup of coffee. Short, tall, light, dark, caf, decaf, low-fat, non-fat, etc. So people who don’t know what the hell they’re doing or who on earth they are can, for only $2.95, get not just a cup of coffee but an absolutely defining sense of self: Tall. Decaf. Cappuccino.”