Glad påsk vänner!
Hoppas ni har fått riktigt mycket godis i helgen. Det har jag i vilket fall. Ojoj.

Ikväll sjunger vårt team i kyrkan igen. Så om du befinner dig i Norrköping och sitter och klurar på varför vi egentligen firar påsk, kan du bege dig till Pingstkyrkan, Drottninggatan 1, 18.00! Han som pratar heter Tommy Dahlman och jag kan lova att du inte kommer somna, mer alert människa får man leta efter. Länge…

Annars får ni ha en fin påskdag!

(Hmm, bilden är tagen av Sara vill jag minnas!)

Jag saknar Karin!
Tanken var att jag skulle fara iväg till henne i London nästa vecka. Men den planen gick inte riktigt att genomföra.
Men jag har faktiskt sparat pengar, så snart kommer jag, vänta du bara!

Igår var den längsta långfredagen någonsin. Den började 06.30 då det var dags att gå upp för att sedan bege mig till Löfstad Slott. Jag volontärar nämligen som skådespelerska i en kompis novellfilm de gör som slutarbete i Rörlig Bild C. Jag spelar Emelie Piper, slottets sista ägarinna, i tjugoårsåldern på 1880-talet. Det är en ny upplevelse kan jag avslöja. Den innehåller allt från att halka ner i en sjö (som det fortfarande är is på) och kräla runt i leran till att försöka hålla sig för skratt när vi spelar in en middagsscen med massa komiska okända människor. Haha. Ja, en sak är i vilket fall säker; jag är helt slut när jag kommer hem! Så igår när vi var klara för dagen bar det direkt vidare till kyrkan där Lukas och jag skulle vara med och leda musiken. Det blev riktigt bra! Fullt band och fullt ös, nice.

När jag kom hem vid 23.30 höll mina ögonlock på att kollapsa. Så jag somnade nästan med det samma.

Ja, nu vet ni…

Tanken är att vi ska spendera hela sommaren ihop.
Och kanske våren med.

På tal om vår!
Idag var den verkligen här!
Så pass mycket att jag invigde mina nya skor.

Igår dog min väns/ungdomspastors/chefs bror i en tragisk olycka.
Jag kände honom inte men står ju ganska nära delar av familjen.

Visst är det konstigt hur tomt det kan kännas efter en person?
Alla vet att det är en ond känsla, alla vet att när någon som är 25 dör så är det fel.
Det är som att längtan efter evigheten finns i oss alla.

Varför händer sådana här saker? Varför låter Gud någon dö?
Jag vet inte. Jag tror inte att allt som händer är efter Guds vilja.
Men jag kan aldrig förstå varför han inte gör något åt människors lidande.

Men så är det ju inte jag som är Gud, jag kan aldrig se hela bilden.
Och ibland tror jag att det är skönast att inte förstå.
Jag har ju trots allt inte byggt min tro på att veta allt, utan att tro på att Gud vet allt.

Det låter kanske konstigt. Jag vet inte.

Dessutom är inte det här slutet. Det gör ont när någon rycks ifrån en, en smärta som inte kan förklaras med ord skulle jag tro. Men det här, som vi ser nu, är inte allt, det är inte slutet. Visst är det skönt att få tro det? Genom allt finns han där och när vi inte finns här mer får vi vara med honom.

”Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: ”Se Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sa: ”Se jag gör allting nytt” och han sa: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna” och han sa: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag ska låta den som törstar dricka fritt ur källan med levande vatten.”"

Allt man kan göra nu är att be att Gud ska bära familjen och vännerna genom allt det här.