Männen jag älskar heter Lukas

(Alltså erkänn rubriken skulle bli en bra boktitel!)

Jag har två Lukas i mitt liv. En är pojkvän och en bror.
Kärleken till en bror kan säkert se ut på många sätt. Lukas och jag har alltid kommit väldigt bra överens och bråkade inte ens när vi var små. (bara retades lite ibland hehe) Han har liksom alltid varit min bästa kompis kan man väl säga. Fast nu för tiden leker vi ju inte med duplo längre. Nu för tiden skrattar vi mest ihop åt mammas och pappas alla konstiga idéer och tix. Och så har vi en annan specialitet: Någon av oss gör ett konstigt ljud och upprepar detta, eller nynnar på en melodi (som finns eller som hittas på), i stället för att titta snett på den andre hakar man då genast på utan att tänka på det och stämmer in i en mer eller mindre vacker syskonkör med diverse stämmor. Sedan tystnar vi och fortsätter med det vi gjorde innan som att ingenting hade hänt.

Naturligtvis är Lukas en av dem jag kommer att sakna mest här nere i Småland. Konstigt att inte se killen, när man har träffat honom varje dag i 18 år.

Jag vet, han är lika snygg som jag, om inte ännu snyggare. Och tjejer, han är singel.
18 år, grym på saxofon, kristen, mattesnille som pluggar natur. Ja ni hör ju, vilket kap!

5 kommentarer

  1. Jag har bara läst din blogg sen i somras, men sitter här på kammaren och känner hur jag blir lite upprörd över att du publicerat (så länge jag läst) så få bilder på honom.

    …….

  2. Åh så fin bror du har!

  3. nämen oj! det låter verkligen som ett kap! och ja, skulle vara perfekt som boktittel :)

Kommentera