Sådant jag är rädd för att berätta för er

För några månader sedan drog en kampanj kallad ”Things I’m afraid to tell you” över diverse utländska bloggar. Den går helt enkelt ut på att spräcka den här dumma fasaden som man kan skapa med hjälp av en blogg. Vi visar bara upp en sida och hur sant blir det egentligen? Eftersom denna yta personligen står mig Upp. Till. Öronen. tänkte jag göra något liknande. Berätta några saker som kanske inte passar in i min blogg egentligen. Fast jag försöker visa en relativt mångsidig bild av mig och mitt lilla liv så finns det ju alltid så mycket under ytan. Så om ni orkar läsa, gör det.

En av mina största rädslor är att bli uppfattad som ”pretto”

Jag är kristen, har varit tillsammans med min kille i över tre år, jag har egentligen bara kysst honom på riktigt, jag dricker aldrig mer än ett glas alkohol, jag svär inte, jag har vissa moraliska riktlinjer jag försöker följa och jag klär mig ganska ”oskyldigt”. En av mina största rädslor är att folk jag träffar ska tycka jag är pretto eller pryd. För det är jag inte. Ingen som känner mig på riktigt (ibland tänker jag att det är nog bara Lukas och min familj kvar som känner mig på riktigt) skulle kalla mig pryd. Snarare tvärt om.

Värst är det med gamla vänner. Vänner jag egentligen inte har pratat med ordentligt på flera år men som man brukade känna så väl. För jag tänker att de tänker att jag är exakt samma person som när jag var sjutton. För jag är fortfarande med i kyrkan och jag tycker fortfarande Jesus är det bästa jag har och jag håller mig fortfarande nykter. Men när jag var sjutton såg jag det mesta i svart och vitt och med tiden blir gråskalan bara större och större. Ett tag tyckte jag det var svårt, fick inte ihop min tro med resten av livet. Men jag gjorde ett val, kanske ett ganska irrationellt val, baserat på tillit. Jag sa ”Gud, jag väljer dig ändå, och nu får du minsann visa mig hur det ligger till”. Varje dag dyker det upp nya frågor och varje dag blir det enklare för mig att förstå att jag inte ska ha svaren på allt utan kan tro ändå.

Jag är inte kristna-skolgruppen-tjejen längre. Det går djupare nu och det låter kanske konstigt för det syns ju inte lika mycket på ytan längre. Men jag tror det är så det är. Ju djupare något tar sig desto mindre behov har man att visa det för andra och göra mycket väsen om det. Nu försöker jag hitta den där Jesus som det faktiskt står om i Bibeln. Inte en flashig Jesus tryckt på en cool t-shirt.

Men jag är livrädd för att alla som kände mig då tror att de känner mig nu. Och jag vågar inte ens öppna upp samtalen, för inga av oss vet var vi står längre. Kanske har vi vuxit ifrån varandra, men det betyder inte att några av oss har slutat växa.

Jag är så groteskt trött på all yta

Alltså, kläder, inredning, design – allt sådant älskar jag. För det är ett kreativt uttryck och jag tänker inte sticka under stolen med att jag sitter timmar på Pinterest varje dag och letar inspiration. Men jag vet inte, kanske är det överkonsumerande av bloggar eller något men jag är så trött på all denna världens yta. ALLT kan bli ett skryt, eller liksom ett sätt att berätta att mitt liv är faktiskt väldigt väldigt fint. En bild på Instagram på min egengjorda müsli, en tweet med ett internskämt som visar att jag minsann har roliga och nära vänner, ett blogginlägg med en outfit. Fast egentligen äter jag oftast frukost jättesnabbt samtidigt som jag sminkar mig och min vanligaste outfit är mina långkalsonger, varma sockar och en ful tröja med fläckar på.

Det känns som att jag måste akta mig hela tiden för att inte hamna i att skapa för att kunna visa upp det. Alltså typ ”jag arrangerar mina tidningar så här så kan jag ta en fin instagrambild”. Istället för att göra det för själva skapandets skull! Jag vet, det låter helt befängt! Det är det!

Det finns ord jag inte tål längre med. Ord jag säkert använt tidigare på bloggen men som jag ALDRIG skulle använda på riktigt. Ord som ”himla”. Och bristen på humor, alla verkar ta sig själva på så stort allvar? Ibland känner jag bara chillaaaaaaaaa.

Och allt detta säger jag lika mycket till mig själv. Hur hamnade vi här? Skulle inte livet handla om mer än att visa upp någon viktig och vacker sida av oss själva? När blev den viktigaste egenskapen att kunna marknadsföra sig själv? Det känns som att allt är på låtsas, att ingenting är heligt längre och att vi glömmer leva på riktigt.

Med hopp om att tillföra lite humor.

Så, jag vet att jag inte har en stor blogg. Men jag skulle så gärna vilja att detta spred sig på svenska bloggar. Så om du känner dig manad att skriva ett ”Sådant jag är rädd för att berätta för er”-inlägg, gör det. Och länka i kommentarerna.

Och så  en sak till jag har börjat med, lite för att driva med alla Instagram-bilder (som jag alltså själv tar) och lite för att faktiskt ifrågasätta det. Ibland tar jag bilder på helt vanliga och ganska fula grejer utan fina filter, typ när jag steker bacon. Det roliga är att de bilderna inte ens får hälften så många likes som mina andra, vilket jag bara tycker är ännu roligare. Häng med på hashtagen #livetpåriktigt. Ska dock erkänna att jag snott detta koncept av Lukas, han tycker det är kul att driva med sånt här. Tror jag ska låta honom gästblogga här någon gång.

14 kommentarer

  1. OJ! Så väldigt hög igenkänningsfaktor det var på det inlägget…

  2. BRA inlägg!

  3. Tack Linn!

  4. Man förstår väldigt fort att du är en varm och trygg, fri och rolig, härlig människa :) räcker bara att man ser dig, du har en fin utstrålning! Du ser och omfamnar det vackra och är bra på att plocka fram det och dela med dig utav det till människor genom den du är och det du skapar :) En oerhört fin och viktig egenskap! Det var kul att träffa dig på bröllopet! :) /beatrice

  5. Du är grym kompis!

  6. men åh, så väldigt (för att använda ett annat ord än himla) bra. tack!

  7. åh vad jag gillar dig! har läst din blogg hur länge som helst nu och gillar dig bara mer och mer. och nu skriver du detta och gör att man känner igen sig ännu mer i vad du skriver.
    underbar blogg du har Linn! :)

  8. Bästa jag läst! Så sant. Kunde varit mina ord.

  9. Haha asså Linn, du är kul!

  10. [...] ni. Tack för all respons på det jag skrev  i måndags. Både här och på Facebook. Vi verkar vara många med liknande tankar, vilket gläder [...]

  11. Väldigt fint skrivet, Linn! Modigt av dig att dela med dig.

  12. Det där första stycket, om att va ”pretto” och att gamla vänner som ”ska” känna en, egentligen inte gör det, och ingen vågar bryta isen, det är typ exakt jag. Och många många andra skulle jag tro. Egentligen går nog alla runt och tänker så och det är ju jätteknäppt.

  13. [...] jag skrev mitt inlägg ”Sådant jag är rädd att berätta för er” fick jag mer respons, både i kommentarsfältet och på facebook än jag fått på något annat jag [...]

Kommentera