Gästblogg: Trött på att kallas sjusovare?

Har du någonsin känt skam över en sovmorgon? Hur de andra i sällskapet nämner löpturen den vackert daggiga morgonen eller den genuint genomgoda frukosten, och du känner att du borde gått upp, trots att du var uppe halva natten och var kreativ. Det jag har funderat på är följande: Varför anses det mer ambitiöst att vara en morgonmänniska än en kvällsmänniska?

Vill börja med att citera Catharina Grunbaums svar på vad en sjusovare är. Publicerat på DN:s hemsida 2008:

”… en person som sover länge på morgonen. Sju har inte, som man kunde tro, med klockslaget sju att göra, även om den som förr i tiden sov fram till det betraktades som en sömntuta. Så länge man kunde ta vara på dagsljuset måste man göra det, vare sig det handlade om att tälja räfspinnar på gårdarna eller pränta på pergament i klostrens skrivsalar….”

Lever vi fortfarande i bondesamhället på 1700-talet där vi gick upp för att mjölka kossan och begänsades av dagsljuset på ett helt annat sätt än i dag? Kan vi inte bara kvittera ut glödlampans välsignelse till fullo och känna en frihet i hur vi lever våra liv?
I DN i lördags pratade Christer Lindarw från gruppen After Dark om hur han kunde sova länge sina lediga dagar och äta frukost när andra äter lunch. Det som väckte mitt intresse var inte hans budskap i sig, utan hur han formulerade sig. När han förde detta på tal var det i ett starkt erkännande tonfall. Det var något i stil med ”Jag är väldigt lat ibland” som texten inleddes. I övrigt tycker jag om hans initiativ. Men måste vi leva kvar i de här gamla uppe med tuppen –idealen när vi graderar en människas ambitionsnivå?

Jag har verkligen inga problem med att sova ut en lördagsmorgon, och inte någon annan morgon heller, om jag känner att det passar bättre med mitt liv just då. Givetvis finns det folk som sover bort halva sina liv och som skiter i allt. Det är inte vad jag förespråkar. Och så klart är det viktigt med regelbunden sömn, annars rubbas hela rytmen. Men jag menar inte riktigt den problematiken. Utan mer den där mikro-ångesten och det smått dåliga samvete man kan få ibland, utan att det är befogat.

Jag menar att i vårt individuellt anpassade samhälle måste vi kunna få vara både morgonmänniskor och nattmänniskor, utan att skämmas och ursäkta oss, eller till och med utan att bestämma oss för vilket av dessa två vi är. Det är dags att döda den här sprattlande kvarlevan en gång för alla. Okej?

/ Lukas

Här kan ni hitta min musikblogg.

3 kommentarer

  1. hederligenicole 14 september 2012, 15:56 | Svara

    Intressant..

Kommentera