Om synd, yta, nåd och sanning

När jag skrev mitt inlägg ”Sådant jag är rädd att berätta för er” fick jag mer respons, både i kommentarsfältet och på facebook än jag fått på något annat jag lagt upp eller skrivit här. Och jag lovade att jag skulle försöka fortsätta skriva. Om sådant som faktiskt är viktigt och betyder något. Så här kommer ett till försök.

Igår åkte mamma och jag på barnvälsignelse* för mitt kusinbarn Alice i Rimforsa. Och på vägen hem började vi prata om det vi oftast pratar om: Jesus, sanningen, tro, yta och församling. Det hade blivit ett så bra podcast-avsnitt om vi hade spelat in det men nu får jag försöka återge andemeningen av det i text.

 

Det jag längtar efter är en tro som lever. För att en tro ska kunna leva måste jag ta med den överallt, jag kan alltså inte plocka bort den ur till exempel den här bloggen, eller ens från matlistan jag skriver. Det handlar om en holistisk syn på livet där allt går hand i hand. Man har nära till skrattet och tårarna, nära till upprördhet och mildhet, till hat och kärlek. Vänta nu, hat? Det står väl inte någonstans i bibeln att vi ska hata? Nej det kanske det inte gör (är faktiskt inte helt säker på detta, det står väl i vilket fall att vi ska avsky det onda?) men sanningen är att vi är människor. Och människor känner både det ena och det andra vare sig vi vill eller inte. Det betyder inte att det är eftersträvansvärt att hata, men vid någon punkt i livet tror jag att vi alla känner hat. Kanske mot en människa, eller en situation, en sjukdom eller ett krig. Hat är en mänsklig känsla som är farlig men den finns där. För vi är inte perfekta.

Det finns ett ord man inte får säga idag, varken i kyrkan eller utanför. Det är ordet synd. För med synd har det kommit så mycket skit. Synden har lagts på människors axlar som världens tyngsta börda och nästan värre än synden är skammen. Varför har det blivit så? Jo för att vi har misslyckats med att predika förlåtelse. Förlåtelse måste det talas om säkert dubbelt så mycket för att det ska gå in att vi inte behöver känna skam över våra synder. Men vad skulle hända om vi tog bort synden? Vad blir det då av den där himmelska nåden vi fick ta emot? Den blir ju ingenting värd. Och om det inte finns någon synd, betyder det då att vi är perfekta varelser utan fel och brister. Och om det betyder det, varför sårar vi då varandra och oss själva så djupt om och om igen?

Nej, det jag längtar efter är en tro där jag är lika medveten om min synd som jag är om förlåtelsen jag får om och om igen. Vet ni att det står i Bibeln att när vi fått våra synder förlåtna så glömmer Gud dem, de existerar inte mer. Det står att hans nåd är var morgon ny, vi får alltid en ny chans. Med det här tänket, om jag levde i det, hur skulle jag bli som människa? Jo jag skulle bli ödmjuk och helt beroende av Gud men utan skam.

Problemet är att vi kristna inte lever så. När vi inte klarar av att leva så som vi egentligen vill då målar vi upp en yta som får fylla i tomrummen. Jag upplever inte att vi vänder oss till varandra för att få hjälp, inte när det verkligen gäller. Och det blir en ond cirkel, vem ska spräcka ytan? Ingen vill ju verka sämre än någon annan fast egentligen vet vi att ingen av oss är så perfekt som vi verkar. Och till slut blir bara gudstjänst efter gudstjänst en liten teater där alla tanter klär upp sig i sina finaste kläder, alla gubbar pekar med fingret att si och så får man inte göra, alla ungdomar använder ord som ”gött” och ”sjukt pepp” för att passa in i någon slags stöpt form för hur en frikyrko-tonåring ska vara. Vi tappar sanningen och det som är äkta, trots att det står i Bibeln att det är sanningen som ska göra oss fria.

Oj. Är det bilden jag har av en församling? Ja tyvärr är det nog så i många fall. Så varför bryr jag mig så mycket? Varför kan jag inte sluta prata om och grubbla på hur en församling ska se ut? Jo för att innerst inne har jag och alla andra en längtan om en fungerande kyrka. En kyrka man kan se glimtar av ibland, en där alla är som en familj, där ingen behöver klä upp sig eller prata på ett visst sätt. Där man delar varandras bördor. När jag är svag är någon annan stark och vi får bära varandra. Vissa av oss är så välsignade från sorg och stora tragedier men det är inte fallet med alla. I den lilla kyrkan vi var i igår talades det om en småbarnspappa som hade fått cancer och en annan som hade gått bort i en motorcykelolycka. Livets bräcklighet och sorg, det är meningen att vi ska leva i den, nära till tårarna. Och när man är med i en församling inser man hur skört allting är för man får dela sorg med andra. Men också glädje, som att välsigna ett litet barn.


Alla Bilder tagna av Nishe.

Det är vad jag längtar efter. Att leva nära sanningen, att ha Gud med mig var jag än går. Att be ständigt och lära mig leva så som han har tänkt men att inte vara rädd för att spräcka ytan. För jag är ju inte perfekt, jag är ju en syndig människa i största behov av Jesus kärlek och nåd. Det är ju det som är så fantastiskt, att han inte bara älskar oss som vi är, han vill också använda oss så som vi är, till att sprida hans kärlek.

Vad säger ni? Troende eller inte, hur låter detta i era öron?

*barnvälsignelse är i stället för barndop i frikyrkor, eftersom vi tror på att man ska få bestämma sig själv för att bli döpt ber vi för alla barn och välsignar dem precis som Jesus gjorde i Bibeln.

Ps. Jag vet att det finns fungerande församlingar, men tyvärr upplever jag dem som väldigt få och därför generaliserar jag lite i denna text.

21 kommentarer

  1. Känner igen det du skriver om församlingar. Det funkar inte lixom. Jag vill ha ett ärligt samtal om mänsklighet. Att vi ingenting vet och att allt är möjligt.

    Tänker på dej.

  2. Så sant sant sant allting. Du sätter ord på exakt allt det man känner.

  3. så vackert, berörande och äkta.

  4. Oj, vad du berörde mig med din text! Du skriver om allt det där som jag någon gång känt, tänkt och i vissa fall skrämts av vad gäller kyrkan och den kristna tron och det är otroligt betryggande att läsa att vi delar samma uppfattning.

    Tack Linn för att du delar med dig så öppet av dina erfarenheter och funderingar kring det ”förbjudna” och får mig att känna att jag duger som kristen och som människa trots att jag inte sturskt valt att följa den stöpta formen.

    Detta inlägg gjorde mig så GLAAAAD!!!! :)

  5. Åh så himla fint. Jag tror att det är viktigt att visa att vi inte är perfekta, att vi verkligen behöver Gud. Själv hade jag aldrig klarat mig utan Gud, när allt känns svart och tungt, när sorg drabbar en eller när man helt enkelt inte vet vart man ska vända sig, det är då allt annat skalas bort och bara Gud finns kvar. Så fantastiskt att alltid leva så, nära och genom Gud.

    Jag vet inte var men någonstans i Bibeln står det typ ”Ni kan inget göra, utom genom mig” eller liknande – poängen är att vi är inget utan honom.

    Sen älskar jag idén om församlingen som en familj – dit man får komma där alla fasader bara skalas bort och man får vara sig själv, ta hand om varandra och verkligen få känna sig buren av församlingen och av Gud. Ofta kan det bli tvärtom, precis som du skriver.

    Tack för att du skriver om detta viktiga. Kram, ta hand om dig!!

  6. Väldigt bra inlägg! Jag tror verkligen att vi som församling måste komma med en förändrad attityd till varandra, till oss själva, men även till dem som inte har fått möta Jesus ännu. Vi är inte perfekta som människor och vi kommer aldrig att bli det, men vi har Jesus och genom hans nåd är vi räddade. Varför? Jo, för att han älskar oss! När ska vi egentligen inse det och börja dela med oss av den kärleken till varandra i våra kyrkor och till människor vi stöter på, istället för att låtsas vara något som man inte är och få folk att tro att kyrkan är en plats för helgonen? Jag längtar den gemenskapen och den kyrkan. Förändring, jatack!

    • Ja vi är många som längtar. Frågan är hur man omsätter det i praktik, det är där jag fastnar hela tiden…

  7. du inspirerar mig så.

  8. För det första tycker jag att du borde börja skriva krönikor för någon tidning – så bra och inlevande skriver du! Du vågar även ta upp ämnen som gärna sopas under mattan annars. Det är både viktigt och modigt!

    För det andra är jag nyfiken på en sak. Jag är själv varken religiös eller insatt, men den bild jag kan få av religion är att den ”används” mer när man har det tufft än när livet flyter på. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men att man ”glömmer bort” Gud när man har det bra men sen när det är tungt återvänder man till honom. Vet inte riktigt om du förstår hur jag menar? Det var svårt att sätta ord på funderingen märkte jag! Men om du förstår, håller du med? Har du reflekterat något över det? Om man jämför relationen till Gud med vilken relation som helst så hade ju ett sånt beteende inte fungerat. Borde man inte få dåligt samvete över att ”utnyttja” Gud för att sedan glömma bort?

    (Kanske bör tilläggas att inget av det här har något som helst med dig att göra, mest en fundering jag haft länge. Känner ingen religiös att diskutera med.)

    • Hej Lisa! Tack så hemskt mycket.

      Jag förstår absolut vad du menar och tror att så kan nog fallet vara för många. Kanske har det varit så för mig någon gång i tiden med, jag minns faktiskt inte riktigt. Det kan nog handla om en mognadsfråga och jag har ju varit kristen hela livet. Idag känner jag (kan ju bara svara hur det är för mig liksom) att jag har landat i en tro som är lika viktig för mig hur jag än mår och vad jag än går igenom. När något superbra händer till exempel blir jag otroligt tacksam till Gud och kan hamna i världens lyckorus.

      Men jag tror man får den bilden av det eftersom när det händer något jobbigt blir man liksom mer desperat efter Guds hjälp. Man ropar på hans hjälp och man ber att han ska lyssna och när man sedan upplever att han gör det och får svar på sina böner blir man tacksam. Ungefär som med vilken relation som helst tänker jag, en partner som man i vissa perioder upplever att man ”behöver” på ett mer uppenbart och desperat sätt. Till exempel nu när Lukas och jag har gjort slut har jag varit i stort behov av stöttande vänner, de har skickat sms, skrivit på facebook, ringt och kramat om mig. Egentligen betyder det ju inte att jag behöver dem mindre i vardagen, men inte på samma sätt. Och med Gud är det nog så att i vardagen kanske det inte märks så mycket för andra att jag har honom med mig, men det har jag. : ) Jag ber om små saker, sjunger lovsång och försöker komma ihåg att tacka för allt han ger mig. Min vanligaste bön är ”ske din vilja” och den ber jag lite när som helst.

      Hoppas det var något slags svar. Och du kan alltid fråga vad som helst, jag tycker BARA det är kul att räta ut frågetecken. Det går att maila mig med på linnlundholm@hotmail.com.

      Kram!

  9. älskar din ärlighet Linn!

  10. God läsning minsann! Du är fin linn! Kram

  11. åh det längtar jag också efter. att lyssna till Hans sanningar. och jag känner verkligen igen det du skriver om församling. Skönt att du är ärlig med vad du tycker.
    jag blir så glad när jag ser kristna i Sverige skriva sådana här sanningar. Blir glad över att det finns fler som verkligen greppat tag om tron på Gud och inte tänker släppa den.
    ville bara säga det :)

  12. Tack, vilket bra svar :)

  13. Sofia Lindblom 3 oktober 2012, 22:25 | Svara

    Så bra skrivet kära kusin! Du är fantastisk på att sätta ord på alla tankar. Känner igen mig såå mycket i det du skriver. Vet att det är många med mig som lämnat gudstjänster med känslan av att inte duga istället för att känna sig inspirerad och buren av nåden.

    Är övertygad om att måååånga delar dessa tankar men har svårt att veta hur man omsätter det till verklighet. En början är helt klart ärlighet och dialog,
    precis som du gör nu!

  14. du är så bra!

    den senaste tiden har jag har fått en helt ny insikt om församlingen, hur viktigt den är. också att Gud till sin väsen är relation (fadern, sonen och helige anden), man kan inte vara kärlek om man inte har nån att älska. och hur mycket mer man kan förstå av den kärleken i gemenskap med andra människor, i församlingen.
    ”..så att ni TILLSAMMANS med ALLA de heliga förmår fatta bredden och längden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap..” ef3:18
    jag tror verkligen att det finns hopp till stor förändring! aldrig förr har det varit så lätt att relatera till Bibeln som nu, när de första kristna levde (kan läsa bl.a. i apg) så var de också minoritet. läs apg 2:41-47, tänk så fantastiskt!

  15. åh så bra. riktigt, riktigt bra.

  16. Amen!!

  17. Så viktigt att lyfta fram de här frågorna! Vi måste slipa bort fasaderna + att vi som församling måste vara öppna för ALLA människor. Det tror jag inte att vi är nu, på riktigt. Tack för din blogg. Den är viktig!

Kommentera