Arkiv för februari, 2013

Femhundrasjuttiofyra.

Så många har lyssnat på det första avsnittet av vår podd Det är vi som är de normala. Alltså, vet inte ens vad jag ska säga men jag är så förvånad OCH vi får verkligen responsen att det här behövs. Unga kristna söker ett forum för frågor och nyanser. Så vi fortsätter! I detta avsnitt går vi in lite mer på vad man egentligen har för ansvar när man pratar om tro på det här sättet. Vi filosoferar vi kring hur stor Gud är och läser våra favoritställen i Predikaren. Hoppas ni vill lyssna och komma med feedback som ni gjorde sist! Puss

Jag måste få svara lite allmänt på de kommentarer jag fått angående vår podd.

För det första, det är fantastisk kul att så många reagerar och att över 450 personer har lyssnat på den. Det verkar som att vi i vilket fall snuddat vid något som är viktigt och som väcker känslor.

För det andra, ni som har läst min blogg länge VET att Jesus är det viktigaste jag har i livet. Alltså, allt jag någonsin önskar är att hans vilja ska ske i mitt liv. Men. Livet har så många nyanser. Och det är svårt att få med alla de i en podd på 25 minuter. Det är fantastiskt att ni reagerar och jag vill att ni fortsätter med det eftersom det får mig/oss att tänka till. Kanske speciellt att vi blir medvetna om hur vi uttrycker oss. Men om ni fortsätter lyssna och ger oss lite tid att faktiskt fördjupa oss mer i frågorna kommer ni nog förstå mer hur vi tänker. För faktum är att jag hittills har hållit med om nästan allt ni kommenterat. Men är det möjligtvis så att man kan älska Jesus och ändå våga ställa lite frågor som upprör? Jag tror nämligen det.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.