Jag har en podcast!

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

18 kommentarer

  1. Åå! Så bra! Ska bli spännande att lyssna på:) kram!

  2. Angående att svära så tänker jag så att eftersom jag är kristen har jag samtidigt ett sorts ansvar över ”ryktet” (eller vad man nu ska kalla det) över kristna och t.ex. mina vänner som inte tror på jesus kommer alltså förknippa kristendom med mig. Därför väljer jag att inte göra som ”alla andra” och det kan folk väldigt lätt märka och i vissa fall till och med känna sig provocerade av det vilket jag tycker är intressant. Så för mig handlar det inte om ifall jag kommer till himmelen eller inte om jag svär, det vet jag ju att gud inte hakar upp sig på när jag en gång är förlåten, utan det handlar mer om att fånga andra människors intresse och på det sätt få en chans att i vardagen berätta lite om varför jag gör som jag gör och vad jag tror på.
    En annan orsak är även att jag tror uttalade ord kan påverka ens sinnesstämning väldigt mycket. Ni vet – om man säger något är möjligt så har man rätt och om man säger något är omöjligt så kommer man också ha rätt – tankesättet. Istället för att då svära och därigenom låta mig bli en aning mer ilsken vill jag försöka jobba på t.ex. mitt självförtroende och självkänsla genom att tala ut sanningar från bibeln över mitt liv. Som att jag är värdefull eller att jag är vacker. Det känns som självklarheter men att verkligen förstå innebörden och acceptera att det handlar om just MIG är svårt och därför är det bra med lite positiv ”hjärntvätt” varje dag. Alltså att upprepa det några gånger för sig själv högt eller ha fram en lapp någonstans med orden på. Jag tror jag genom det så småningom kommer utvecklas mot det bättre och kunna få ut mera av livet och att andra kommer få ut mera av mig när jag är bekväm och lycklig med mig själv.
    Hoppas det låter någorlunda vettigt. :)

    I kommande podcasts skulle jag gärna vilja höra era åsikter om att vara sambo, vad ni menar med att sex också är en gråzon, hurudan ni tycker att en kyrka skall vara och vad ni tror syftet med erat liv är.

    • Tack så hemskt mycket för att du tar dig tid att ge feedback!

      Ja, alltså i det här fallet är det ju så att ingen av oss svär. Men däremot känner jag inte att det betyder lika mycket för mig att inte svära nu som det har gjort. Vi tog väl det lite som exempel. Sedan har jag väldigt svårt för det här med ”ryktet”. Jag vill leva nära Gud, nära sanningen och på ett ärligt sätt. Om vi ska tänka på att ha ett bra rykte hela tiden kommer det ju innebära att jag gör en massa saker på ett visst sätt för att jag vet att andra kristna tycker det är rätt… Jag tror mina vänner har lättare att ta till sig det jag berättar om min relation med Gud om de märker att jag är ärlig och nån gång svär för att något faktiskt är helvetiskt (ibland är det ju det) än om jag bara håller uppe en yta. Alltså jag förstår ju vad du menar men det är klurigt…

      Återigen, tack för input och riktigt bra förslag på ämnen! :)

  3. Okej, intressant tanke! Har aldrig tänkt på det själv sådär.
    Men alltså det jag menade med att hålla upp ett rykte handlade inte alls om vad andra kristna tycker är rätt. Önskar bara att man skall kunna se en bit av gud speglas ut från mig genom att lära mig mer om honom och hurudan han är. Finns så många som hakar upp sig på alla regler och förbud efter att de blivit frälsta istället för att då rikta fokusen på att tjäna och älska människor. Mitt val att inte t.ex. svära eller festa kommer alltså från att folk ska inse att jag är seriös med det jag tror på och inte bara anpassar mig till samhället, än för att det anses vara det ”rätta” att göra. Jag ser det alltså som ett val som kommer från min tro och eftersom min tro påverkar hela mig och min världsbild är det inte bara en yta som jag håller upp.
    Eh, nu tappade jag tråden lite men ja… nåt sånt! :–) Godnatt.

    • Ja alltså det är så jag med alltid har tänkt. Men nu är jag osäker. Men vi kommer nog ta upp detta i podden, mycket! Så jag ska inte skriva alla mina tankar här ;) Tack för att du delar med dig!! :)

  4. Riktigt bra! Igenkänning rakt igenom! Jag och mina vänner har faktiskt också diskuterat de här med bland annat alkohol, förr i tiden var de så mycket ”drick inte” ”prata inte om de” Men numera vågar vi faktiskt prata om de och man ser mer och mer att folk i kristna sammanhang faktiskt dricker ett glas vin till maten utan att nån faktiskt bryr sig om de. De känns på något sätt som att man kan vara mer ärlig med sina kristna vänner i den här åldern, antingen de eller så har vi bara kommit närmare varandra. Förmodligen är de väl en blandning!

    Ser fram emot att höra mer från er, de här är verkligen ett ämne som är viktigt! Tack och hej!

  5. Det som jag kan störa mig lite på är att hur mycket nu för tiden handlar om mig och mitt. Om ”mina rättigheter” till allt i livet som jag tycker mig ha. Jag upplever det som att många har börjat med någon slags ”vi ska minsann inte vara några frikyrkoungdomar, vi ska visa alla andra att vi inte lever inom några frikyrkoramar och att jag är frisläppt”.
    Det är verkligen fantastiskt bra att man som Jesu efterföljare inser att ingenting är svart på vitt och att det inte finns några tydliga rätt och fel. Att det är irrelevant att ens tänka i banor som ”gör jag rätt eller fel nu”, eftersom det aldrig var någonting som Jesus höll på med. Det man däremot kan se att Jesus sannerligen fokuserade på var andra människor. Att han tog sig an dem som varken samhället eller någon annan ville ta sig an. Och jag tror att vi har tappat detta så mycket i våra församlingar/i våra liv.

    Jag ska ta ett exempel hur jag själv försöker att resonera i mina val och handlingar. Det är alltid enklast att utgå från sig själv. Jag väljer att inte dricka någon alkohol idag. Har heller aldrig gjort det. Dels för att jag aldrig känt något grundläggande behov av det. Jag har aldrig varit en sådan som känner att jag ”står utanför gemenskapen” eller om jag inte sitter med en öl i handen jag också. Har aldrig heller känt att jag vill sitta med ett vinglas för ”den sociala biten”. Varför måste jag ha det som ursäkt att få vara med i det sociala samspelet? Är det för att man ska känna att man har någoning gemensamt? Nå väl.
    Så dels är väl den anledningen ganska grundläggande för mig. Jag var ofta med på festerna med mina kompisar men kände att jag hade en annan ”uppgift” där. Vilket leder mig in på min andra anledning till varför jag väljer att inte dricka alkohol; för att det är i kärlek till mina bröder och systrar.
    När jag är i olika sammanhang där alkohol brukas så brukar det sällan bara bestå av ett mysigt lull och goa skratt tillsammans (är ofta med på festivaler om somrarna och sånt). Det är alltid någon, någonstans som behöver någon som tar sig an denne eller som ser denne. Och jag lever med någon typ av önskan att alla människor ska få se Jesus, precis sådan som han är – den sanne Jesus – i oss vanliga fulfina människor. I våra handlingar gentemot dem, i våra ord till dem, i våra blickar till dem osv. Och jag tror att när jag säger till Jesus att jag vill vara en sån som han kan använda för detta, så gör han också det. På ett mycket enkelt och nära sätt som alltid utgår från vem jag är som person. Jag tror inte att man kan dela upp sitt liv i olika delar då jag kan stänga av eller på detta och välja själv när det ska passa sig eller inte passa sig. Antingen följer jag Jesus eller så gör jag det inte. Det är en sak som är väldigt svart på vitt och hugget i sten.

    Så det jag menar är att jag vill kunna vara här och närvarande för en annan anledning än att ständigt söka min egen tillfredsställelse eller min egen rätt till att t ex i detta fall dricka alkohol. För visst är det så – det är ingen synd i alkohol som gör att man blir befläckad av den när man dricker. Rent krasst så har vi som kristna rätt till att dricka alkohol, men frågan är om vi ska ta oss den rätten eller välja bort den för ett annat syfte, för någon annans skull?
    Ett ledord för mig i denna fråga och i många andra är, från 1 korinthierbrevet 8:13: ”alltså: om maten bringar min broder på fall avstår jag från kött för evigt för att inte bli orsak till min broders fall.” Just detta avsnitt handlar ju om kött från hedniska offer, men jag tror att principen är till för att tillämpas på alla områden i livet. Man kan ju läsa de kapitel som kommer efter där han snackar om samma princip. (Typ 10:23-11:1).
    I alla fall, ett bra exempel på detta har min pappa berättat för mig om. Han har arbetet mycket inom församling som typ evangelist när han var ung och lärare i bibelskola osv (så de flesta kände väl till eller igen honom i samhället där han kom ifrån). En dag så skulle han gå och äta lunch på en restaurang. Han brukade ibland ta en lättöl till maten och tänkte göra det denna dagen också, men kände starkt precis när han skulle välja dryck att han inte skulle göra det. Så han struntade i det och gick och satte sig och började äta. Efter bara några minuter kliver en man in genom dörren och går mot pappa. Han frågar om han får sätta sig ner vid hans bord och det får han så klart, och på en gång så öppnar han upp sitt liv inför min pappa och berättar om sina svåra alkoholproblem. Han berättar att han känner sig så uppgiven och att han inte vet vart han ska ta vägen, eftersom ”de djävulska krafterna”, som han uttryckte det som, finns överallt vart han än vänder sig. Han kunde inte hitta någonstans att vara fri från alkoholen. Men så sa han till pappa: ”men då såg jag dig när du var på väg mot lunchserveringen och då slog det mig att jag kanske borde gå och prata med dig för jag vet att ni i kyrkan inte dricker alkohol. Jag är i en sådan situation nu i livet att jag inte har någonting att förlora. Du eller din kyrka kanske kan hjälpa mig på nått sätt för jag måste ur det här”.

    Efter detta blev det lätt för min pappa att veta hur han skulle hantera denna stora fråga om alkohol, och när han berättade om det här som han varit med om så blev det faktiskt lite enklare för mig att förstå saker och ting på ett annat sätt. Om han hade suttit där med sin om än fisiga lilla lättöl, hade mannen kommit fram till honom då eller hade det gjort att han tappat hoppet om att hitta en plats där han kan slippa alkoholen som förstörde hans liv? Man brukar ju prata om att kyrkan ska få vara en frizon från alkoholen, men menar vi endast självaste byggnaden då? När Jesus pratar om hans kyrka så pratar han om att vi människor är den. Inte byggnaden. Ska människor kunna komma till oss som är kyrkan och finna en frizon?

    Jag tror att vi har ett ansvar inför våra medmänniskor och att vi kan börja leva våra liv på ett sådant sätt att vi inte känner att vi förlorar eller går miste om någonting om vi väljer att inte ta en lättöl eller ett glas vin. Och även om vi inte gör det offentligt utan bara hemma med en liten grupp vänner som vet hur allt står till, så tror jag ändå att man måste kunna känna att man kan stå för det beslutet i andra situationer och i möten med andra människor. Sanningen är ju den att vi aldrig vet vilka vi kommer att möta och det vore naivt av oss att tro att vi endast kommer möta andra förstående kristna som vi kan mysfesta med.

    Nu känner jag på ett sätt att jag kanske framställs som präktig, men just i denna fråga så har jag verkligen landat och fått lära mig så mycket om vad lärjungaskapet handlar om. Det handlar om att leva av och med Jesus och om att älska andra, att tjäna andra. Och detta berör alla delar av mitt liv, varje stund som jag finns till. Jag kan inte koppla bort det. Jag är fri i och på grund av Jesus, och det är det största som har hänt mig – och just på grund av att jag är fri så kan jag sträva mot att vara helt frikopplad från det som gör andra människors liv till ett helvete. Kärlekens lag väger tyngre än vad som vi är ”fria till” (alltså vad vi har rätt till eller tillåtelse till som kristna bara för att Jesus har förlåtit oss och gjort oss fria).
    Fattar du eller nån hur jag menar? Jag har verkligen inte sagt sista ordet i detta utan är bara en bit på väg. Men jag tror att vi behöver utmanas i vilka vi är som Jesu lärjungar och ställa oss frågor om hur vi lever våra liv och inse att hur vi lever våra liv påverkar hur människor har det och hur människor uppfattar och ser kristendomen/Jesus/kyrkan.

    Hej den längsta kommentaren du fått i din blogghistoria. Man känner sig alltid lika skamsen när man skriver någonting som är lite för långt? Aja. Orkar inte ge mig själv sånna känslor bara för att jag uttrycker mig. Glad att detta tas upp i alla fall. Bra att ni väljer att göra det. Det är aktuellt och viktigt att prata om.

    Mvh tjejen som har suttit och filat på denna kommentar i några timmar

    • Haha ja verkligen längsta jag fått. Men det är fint att du reagerar.

      Så här är det, jag håller med dig i allt du säger i princip, det har kanske hänt en gång att jag beställt en öl på ett uteställe och två gånger vin till maten. Jag har aldrig köpt hem alkohol själv eller ens varit på systemet. Vet inte varför jag måste skriva det men, bara för att jag säger att frågan om alkohol inte är svartvit längre betyder inte det att jag börjat dricka. Och vi är SÅ inte klara med frågan i podden, vi har knappt berört den och om du fortsätter lyssna kommer du nog upptäck att vi är mer lika än det kanske verkar. :)

  6. Hej Linn!
    Jag tänkte inte kommentera men så såg jag att Emelie som skriver här innan typ skrivit allt och lite där till av vad jag tänkt och fundera över efter jag lyssnat på eran podcast. Så varför inte öppna mig lite. Det kanske ger något. Eller jag vet inte.
    Vill inte påpeka att det är fel att dricka. För det står det inte ordagrant i bibeln. Bara att man inte ska dricka sig berusad på ett flertal ställen. Men där emot tycker jag att det tyvärr är en viktigt fråga i det här landet vi lever i. Detta har varit en stor fråga i mitt liv som legat obesvarad i väldigt många år tills för något år sedan. Det jag hade hört under min uppväxt i en kristen familj och i kyrkan var att man inte skulle dricka över huvud taget. Men ingen sa varför, bara att det var fel. Det ledde till att jag var helt emot alkohol på alla sätt när jag var en tonårsflicka. Tills jag började på gymnasiet. Då började jag i alla fall gå ut och festa och dansa med tjejkompisarna. Men jag var ändå helt och hållet nykterist. Efter gymnasiet mötte jag andra vänner från kyrkan som hade en lite mer ok-syn på alkoholen så länge man inte drack sig full. Så jag hängde på den ganska snabbt. Utan att ifrågasätta.
    För något år sedan så drack jag mig berusad för första gångerna i mitt liv. Inte med mening, för jag ville aldrig bli berusad. Det var min enda gräns typ.

    På en folkhögskola som jag läste två år på hade vi en bönegrupp som blev väldigt viktig. Församlingen är väldigt viktig. Och i denna bönegruppen sa vi ofta var lite som våran lilla församling samtidigt som vi gick till kyrkan då och då också. Där var en kille som var helt nykterist. Han ville aldrig trampa på våra fötter när han pratade om varför han var det. Men det jag förstod från honom var ändå att vi måste ta ansvar för konsekvenserna i hur vi lever. Vi måste finnas för andra. Det är en del av våran uppgift här på jorden. Jag kan dricka utan att jag mår dåligt av det om det sker i lagom mängd. Men vad ger det för konsekvenser hos andra?
    Vet inte om man hänger med riktigt i det jag skriver. Helt enkelt så tycker jag det är viktigt att fundera och överväga vad som är bra och inte bra med valet i att dricka över huvud taget. Det är aldrig fel att vara helnykter. Och mitt val med att vara nykter har ingenting med mig att göra i första hand. Jag tror och hoppas att det då och då kan bli till hjälp för någon annan. Någon som inte har något val. Någon som inte kan välja alkoholen därför att det kommer skada den personen. Någon som varit beroende, någon som har en trasig uppväxt i ett alkoholiserat hem osv. Det är ingen stor uppoffring om man jämför med vad det kan göra för andra.

    Jag hoppas så att detta är rätt. För jag vill följa Jesus och jag vill gå den väg han har placerat i mitt liv varje dag. Och det innebär bland annat att jag inte tänker låta mig själv ta över mitt liv. Utan att Jesus hamnar på första plats och sedan min nästa. Sen kanske en liten mig. Alla har sina vägar. Och det kanske inte innebär att alla kristna skall vara nyktra. Eller så är det så. Jag vet inte. Men det är aldrig fel att vara helnykter.

    Mvh tjejen som i sin tur kanske skulle ha behövt sitta och finslipat någon timme till på denna kommentar…

  7. wow! detta är ju genialiskt! spännande att lyssna! tycker att det är så viktigt med diskussion, att få känna frihet att kunna filosofera lite kring alla dessa tankar. men inte glömma att be Gud om vägledning och ha ögonen fäst vid Honom, hans nåd och kärlek.

  8. Heja Emelie o Marie!!!
    Så viktigt att vi lyfter blicken från oss själva och säger till egot att slänga sig i väggen.

    Heja Linn, Klara och Johanna!!!!
    Bra initiativ med podden!

  9. Måste bara tillägga min förra kommentar att jag tycker det är grymt med podcasten! Riktigt bra initiativ! :)

  10. Hej igen, tjejen som skriver långt är tillbaka! Denna gång ska jag dock försöka att säga något mycket snabbt.
    Det var egentligen inte tänkt att rikta (om det upplevs som att jag gjorde det?) min kommentar mot dig eller er på något sätt. Eller mot någon som tänker annorlunda än det som jag uttryckt. För det är någonting som jag strävar efter att INTE göra. Men det kanske du förstod, det hoppas verkligen det. Jag kände bara att tankarna i huvudet satte igång efter att jag lyssnat och att det blev tillfälle att uttrycka vad jag själv har tänkt kring detta. Uppenbarligen så har jag ganska stora behov av det eftersom jag publicerar en mindre roman i ett kommentarsfält…

    Men i alla fall. Jag har skrivit ett mail till dig som du kan få läsa om du vill.

  11. Kan man lyssna på er i mobilen? Hur då i så fall? Förutom i Safari då såklart :)

  12. Hej!! Om man har appen Soundcloud går det utmärkt att lyssna på er i mobilen :)
    Alltså Linn! lyssnade på andra avsnittet idag, blir så glad av att lyssna på er. Jag tycker ni är modiga som pratar om det här så öppet, för man märker ju att det väcker tankar hos många som kanske inte vågat eller trott att de får tvivla innan. Eller som kanske inte är där i livet än,eller bara är way past that,för det är ju verkligen verkligen så att allt har sin tid.
    tycker diskussionen om ansvar är intressant, att det för vissa är så viktigt. Men vi måste väl först och främst ta ansvar för våra egna liv, om jag inte tvivlar och gör det som jag kanske måste göra för att utvecklas i min tro och relation till både mig själv och Gud hur ska jag då kunna ta ansvar för någon annans liv, uppfattning av kristna eller av Gud. Föresten så kanske jag inte vill att andra ska tro att jag som kristen är en färdig människa som vet vad jag tycker om allt och vet vad som är rätt och fel för så är det ju inte!
    Vi är ju skapade till olika personer, med olika egenskaper och vägar att vandra, då bara måste det ju synas på kyrkan/kristenheten. Gud är för alla människor ju, det är ju han som har skapat oss såhär, med lite för mycket känslor och förmågan att tänka och ifrågasätta. Där gick han verkligen all in, hela färgskalan och det är i allafall jag glad för.
    Hur som, tack för att ni har kul och testar er fram, tack för höga och låga tankar. Ser fram emot nästa avsnitt
    Kram!

Kommentera