Arkiv för oktober, 2014

Jag har lagt mycket tid i mitt tjugofyraåriga liv på att tänka på hur jag ska vara för att vara en god människa. En god kristen. En kan ju tycka att saker med tiden skulle bli tydligare, att jag med mer erfarenhet skulle tycka att det var enklare att urskilja. Men sanningen är att gråskalan bara växer och växer. Idag känner jag mig långt bort från den svartvita världsuppfattning jag hade som sjuttonåring. Jag undrar hur jag kommer se på allt när jag är sextio.

Jag kanske uttrycker mig luddigt. Men om jag formulerar mig så här: Det handlar egentligen inte om att jag inte längre tycker något är rätt eller fel, eller att saker plötsligt saknar värde det är bara att mycket har bytts ut. Framför allt har helhetsbilden förändrats. Det fanns en tid då jag tänkte att allting antingen var gott eller ont. Heligt eller syndigt. Och vår uppgift som kristna var att bli mer och mer heliga, leta oss bort från allt världsligt och ofta blev det samma sak som att ta avstånd från sådant som är mänskligt. Men nu när jag ser mig om, när jag läser om vår samtid, attackeras, så som vi dagligen gör i vårt informationssamhälle, av nyheter om mänskligt lidande (och inte bara mänskligt lidande, hela vår planet tycks lida) så inser jag att det är en hel värld som är skadad. Ärrad i djupet av sin existens. Det är nästan så jag kan höra hur allt skriker.

0b2098a5eecdb47d31e863711735f2d9

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.

”Under tomhetens välde”, visst är det så det känns? Ju mer jag tänker på ondska inser jag att det är samma sak som tomhet. Tomhet är ingenting, det är meningslöst, det bygger inte upp, det bara tar, som ett svart hål. I min sista kvällsbön, som kommer från boken jag snart nämner, ber jag varje dag ”Låt tomhetens välde vika för ditt rike!”.

Ja, jag har insett att det är svårt att avgöra vad som är ont och vad som är gott, vad som är synd och vad som inte är det eftersom ALLT i grunden är skadat och på ett sätt förlorat. Det låter kanske otroligt dystert men en sak blir i vilket fall enklare att förstå från det perspektivet. Det där om att Gud inte gör skillnad på människor och att ingen synd väger tyngre än någon annan. Du kan vara civilekonom eller tigga på gatan, kalla dig ateist eller vara kringresande väckelsepredikant, vi är alla lika drabbade, lika skadade. Det känns ibland som att det räcker med att jag vaknar upp på morgonen, går ut och tar ett andetag så har jag redan på något sätt lyckats synda. För vi är ärrade, som att vi bara i vår varelse naturligt är bortvända från Gud. Jag väljer inte naturligt det goda, då skulle ingenting se ut som det gör idag.

Så hur ska jag kunna vända den här texten till något som faktiskt uppmuntrar och inspirerar? Det finns två ord:

Nåd

Hopp

Det hände något, Gud gjorde något. När Jesus kom hit förenade Gud sig själv, det heliga, med oss, det mänskliga. Det här blev så otroligt tydligt för mig när jag läste boken Kännetecken av Magnus Malm. Kan som vanligt varmt rekommendera hans böcker. Så det där med att ta sig långt från allt mänskligt kan ju inte vara rätt väg att gå. Det var ju i vår mänsklighet Gud mötte oss? Det var i vår mänsklighet vi fick nåd. Och det är så jag ser det nu, jag vill vandra i nåden, låta den omsluta mig på alla sidor för på något sätt är det bara i den jag kan bli hel.

Och hoppet. Hoppet om en värld som såg annorlunda ut. Hoppet om att vi en dag kunde ställa oss sida vi sida som brustna, skadade människor och dra ner himlen hit till jorden. Att vår planet med alla dess invånare skulle få bli hel. För det är vad Gud är för mig, hel, helig. Visst ska vi människor försöka leva heliga liv men det handlar nog inte om att i sig själv sträva, utan att låta Guds helighet möta oss som människor. Mitt i det mötet vill jag leva.

bild