Arkiv för kategori ‘Gästblogg’

Har du någonsin känt skam över en sovmorgon? Hur de andra i sällskapet nämner löpturen den vackert daggiga morgonen eller den genuint genomgoda frukosten, och du känner att du borde gått upp, trots att du var uppe halva natten och var kreativ. Det jag har funderat på är följande: Varför anses det mer ambitiöst att vara en morgonmänniska än en kvällsmänniska?

Vill börja med att citera Catharina Grunbaums svar på vad en sjusovare är. Publicerat på DN:s hemsida 2008:

”… en person som sover länge på morgonen. Sju har inte, som man kunde tro, med klockslaget sju att göra, även om den som förr i tiden sov fram till det betraktades som en sömntuta. Så länge man kunde ta vara på dagsljuset måste man göra det, vare sig det handlade om att tälja räfspinnar på gårdarna eller pränta på pergament i klostrens skrivsalar….”

Lever vi fortfarande i bondesamhället på 1700-talet där vi gick upp för att mjölka kossan och begänsades av dagsljuset på ett helt annat sätt än i dag? Kan vi inte bara kvittera ut glödlampans välsignelse till fullo och känna en frihet i hur vi lever våra liv?
I DN i lördags pratade Christer Lindarw från gruppen After Dark om hur han kunde sova länge sina lediga dagar och äta frukost när andra äter lunch. Det som väckte mitt intresse var inte hans budskap i sig, utan hur han formulerade sig. När han förde detta på tal var det i ett starkt erkännande tonfall. Det var något i stil med ”Jag är väldigt lat ibland” som texten inleddes. I övrigt tycker jag om hans initiativ. Men måste vi leva kvar i de här gamla uppe med tuppen –idealen när vi graderar en människas ambitionsnivå?

Jag har verkligen inga problem med att sova ut en lördagsmorgon, och inte någon annan morgon heller, om jag känner att det passar bättre med mitt liv just då. Givetvis finns det folk som sover bort halva sina liv och som skiter i allt. Det är inte vad jag förespråkar. Och så klart är det viktigt med regelbunden sömn, annars rubbas hela rytmen. Men jag menar inte riktigt den problematiken. Utan mer den där mikro-ångesten och det smått dåliga samvete man kan få ibland, utan att det är befogat.

Jag menar att i vårt individuellt anpassade samhälle måste vi kunna få vara både morgonmänniskor och nattmänniskor, utan att skämmas och ursäkta oss, eller till och med utan att bestämma oss för vilket av dessa två vi är. Det är dags att döda den här sprattlande kvarlevan en gång för alla. Okej?

/ Lukas

Här kan ni hitta min musikblogg.

Hej på er! Karin heter jag, och jag har fått äran att gästblogga här hos Linn, medan hon är i Italien och gottar sig i solen. Annars bloggar jag här. Kul, tänkte jag, fram tills att det blev måndag och jag drabbades av lätt panik, då inget verkade värdigt nog att fylla min designerade dag (tisdag) med. Ett foto i timmen? Ett inspirationskollage? En titt i väskan? En spellista? En djup och känsloladdad vänskapsförklaring till denna bloggs ägarinna? LITE AV VARJE? Ja, som ni kan tänka er var pressen plötsligt enorm. I slutändan landade jag dock på att skriva ett inlägg i teknikens och estetikens anda, eftersom kombinationen; det vill säga, snygga, digitala lösningar ligger mig varmt om hjärtat.

Hej hej och vink vink, ursäkta stelheten.

Till vardags läser jag Interactive Communication (Digital Creative) på Berghs School of Communication. Det möts inte sällan av något oförstående blickar, så för enkelhetens skull kan vi här och nu nöja oss med föregående uttalande. Snygga, digitala lösningar ligger mig varmt om hjärtat.

Min allra bästa app är nog Evernote, som är en digital anteckningsbok, eller kanske snarare ett bibliotek av digitala anteckningsböcker. Man kan ladda ned applikationen på sin dator, sin iPhone, sin iPad (fungerar även på Android, men alltså…) och så vidare, och så synkas alla anteckningar i realtid. Jag kan alltså sitta på föreläsning, ta en bild av föreläsaren eller en föreläsnings-slide, och vips hurra så synkas den in i samma anteckning som jag skriver i på datorn. Jag kan skriva något, och sedan sitta på tunnelbanan och läsa in mig på det, utan att behöva maila något till mig själv eller spara ned det i dropbox. Microsoft Word, släng dig i väggen och självdö tillsammans med ditt icke hjälpsamma gem (eventuellt gör jag i skrivande stund en riktig ninja-move bakom skärmen för att illustrera, det kommer ni aldrig veta säkert).


Min allra bästa anteckningsbok är Moleskine. Jag har en trave. Små, stora, linjerade, blanka, kalendrar, mjuk pärm, hård pärm, svarta, naturfärgade, sådana som är fulla av listor, andra som är fyllda med idéer, ritande eller klippt och klistrat. Man skulle kunna säga att det är en besatthet. Men, de är ju så vackra och praktiska och man vill bara organisera hela sitt liv i dem och skriva med smal svart penna i noggrann handstil.

Till saken: nyligen lanserade Moleskine och Evernote ett samarbete, och det är det jag tycker är så fint. Att ett typiskt analogt företag inte skyr det digitala, och att mina två bästa anteckningssätt nyttjar varandras fördelar! Ni kan se någon slags casefilm här nedan, med tillhörande generisk casefilmsröst. Man får ta den aspekten av det hela med en nypa salt. Eller så kan man läsa en artikel om det här.

Nu får ni göra vad ni vill med den här informationen, börja digitalisera era anteckningar eller kanske inte. Vi avslutar med en vacker Moleskine-bild (som jag hittade här) och ytterligare ett app-tips (har ni inte Evernote hoppas jag ni redan börjat hämta hem det).

 

Och så appen då: UNIQLO  Wake Up

Mest för att den är så. himlans. snygg. men också för att den sjunger tiden och vädret för en när man vaknar. Är det molnigt ute så sjunger den att det är Cloudy. (Cloudy). Vilket gör uppvaknandet rätt okej trots att klockan är 06.54 och det duggregnar ute.

 

Vill man vara ännu mer digital kan man följa Linns resa på deras fina #lundholmssardinien på Instagram för övrigt, kul grej. Det var allt för mig, ha en fin vecka nu! Vill ni hänga mer med mig så är det som sagt bara att dyka in på caryw.blogg.se.

Tack för mig!

 

(ps. Såhär precis innan jag trycker på Publicera-knappen inser jag ju att det enda som detta inlägg borde innehålla är bilden på Linn lutandes ut från toppen av en våningssäng med öronproppar i näsan, från ett läger när vi var tretton eller fjorton. Men jag vet faktiskt inte vart den tagit vägen…)