Arkiv för kategori ‘Min tro’

Jag har lagt mycket tid i mitt tjugofyraåriga liv på att tänka på hur jag ska vara för att vara en god människa. En god kristen. En kan ju tycka att saker med tiden skulle bli tydligare, att jag med mer erfarenhet skulle tycka att det var enklare att urskilja. Men sanningen är att gråskalan bara växer och växer. Idag känner jag mig långt bort från den svartvita världsuppfattning jag hade som sjuttonåring. Jag undrar hur jag kommer se på allt när jag är sextio.

Jag kanske uttrycker mig luddigt. Men om jag formulerar mig så här: Det handlar egentligen inte om att jag inte längre tycker något är rätt eller fel, eller att saker plötsligt saknar värde det är bara att mycket har bytts ut. Framför allt har helhetsbilden förändrats. Det fanns en tid då jag tänkte att allting antingen var gott eller ont. Heligt eller syndigt. Och vår uppgift som kristna var att bli mer och mer heliga, leta oss bort från allt världsligt och ofta blev det samma sak som att ta avstånd från sådant som är mänskligt. Men nu när jag ser mig om, när jag läser om vår samtid, attackeras, så som vi dagligen gör i vårt informationssamhälle, av nyheter om mänskligt lidande (och inte bara mänskligt lidande, hela vår planet tycks lida) så inser jag att det är en hel värld som är skadad. Ärrad i djupet av sin existens. Det är nästan så jag kan höra hur allt skriker.

0b2098a5eecdb47d31e863711735f2d9

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.

”Under tomhetens välde”, visst är det så det känns? Ju mer jag tänker på ondska inser jag att det är samma sak som tomhet. Tomhet är ingenting, det är meningslöst, det bygger inte upp, det bara tar, som ett svart hål. I min sista kvällsbön, som kommer från boken jag snart nämner, ber jag varje dag ”Låt tomhetens välde vika för ditt rike!”.

Ja, jag har insett att det är svårt att avgöra vad som är ont och vad som är gott, vad som är synd och vad som inte är det eftersom ALLT i grunden är skadat och på ett sätt förlorat. Det låter kanske otroligt dystert men en sak blir i vilket fall enklare att förstå från det perspektivet. Det där om att Gud inte gör skillnad på människor och att ingen synd väger tyngre än någon annan. Du kan vara civilekonom eller tigga på gatan, kalla dig ateist eller vara kringresande väckelsepredikant, vi är alla lika drabbade, lika skadade. Det känns ibland som att det räcker med att jag vaknar upp på morgonen, går ut och tar ett andetag så har jag redan på något sätt lyckats synda. För vi är ärrade, som att vi bara i vår varelse naturligt är bortvända från Gud. Jag väljer inte naturligt det goda, då skulle ingenting se ut som det gör idag.

Så hur ska jag kunna vända den här texten till något som faktiskt uppmuntrar och inspirerar? Det finns två ord:

Nåd

Hopp

Det hände något, Gud gjorde något. När Jesus kom hit förenade Gud sig själv, det heliga, med oss, det mänskliga. Det här blev så otroligt tydligt för mig när jag läste boken Kännetecken av Magnus Malm. Kan som vanligt varmt rekommendera hans böcker. Så det där med att ta sig långt från allt mänskligt kan ju inte vara rätt väg att gå. Det var ju i vår mänsklighet Gud mötte oss? Det var i vår mänsklighet vi fick nåd. Och det är så jag ser det nu, jag vill vandra i nåden, låta den omsluta mig på alla sidor för på något sätt är det bara i den jag kan bli hel.

Och hoppet. Hoppet om en värld som såg annorlunda ut. Hoppet om att vi en dag kunde ställa oss sida vi sida som brustna, skadade människor och dra ner himlen hit till jorden. Att vår planet med alla dess invånare skulle få bli hel. För det är vad Gud är för mig, hel, helig. Visst ska vi människor försöka leva heliga liv men det handlar nog inte om att i sig själv sträva, utan att låta Guds helighet möta oss som människor. Mitt i det mötet vill jag leva.

bild

Jag har tänkt mycket på självförverkligande den senaste veckan.

Självförverkligande.
Konstigt ord.

Jag upplever att självförverkligande idag mest handlar om att ”lyckas”. Ni vet, pengar, karriär, makt. Vi är vårt yrke. Vi har vårt värde i vad vi jobbar med.

Vad gör du då?
Jag är busschaufför.

Men det är ju inte hela sanningen. Vi är och gör så mycket mer än vi jobbar med men det värderas inte lika högt. Jag är inte bättre själv. Den senaste tiden har jag haft sådana problem med att svara på den frågan för jag har inget häftigt eller ens stabilt jobb att skylta med. Jag försöker få ihop det så det låter någorlunda intressant men sanningen är ju att jag jobbar deltid på några olika ställen och det har sina för- och nackdelar. Men sedan då, jag jobbar kanske fyra timmar per dag, resten av tiden? Varför är inte resten av tiden mer intressant? Den tiden jag väljer att lägga på olika projekt.

Förra året, 2013, tog jag högskoleexamen i inrednings- och butikskommunikation, jag flyttade en sväng till Stockholm, jag var med och startade upp en webshop och fick jobb på Åhléns. Vad kommer jag att minnas med året 2013? Ja inte mycket av det jag mest nämnde (fast just de punkterna är vad jag skulle ta upp om någon undrade vad som hade hänt förra året) utan snarare annat. Jag kommer att minnas att jag och mina vänner till slut gjorde något av våra idéer, renoverade en husvagn, gjorde om den till ett mobilt café, döpte den till Husvagnskyrkan och rullade runt i Norrköping med. Gav det några pengar? Nej verkligen inte. Gav det mig en skjuts i karriären? Knappast. Däremot tog det tid, kraft och tålamod. I utbyte utvecklades jag som människa i mötet med andra och i min tro för att jag gjorde något konkret av den. Och jag använde min kreativitet till något jag tyckte var värdefullt (andra värden än pengar, makt och karriär).

Jag kommer även att minnas att jag blev kär. Att jag hittade en människa som delade mina drömmar och visioner om livet, som jag förstår och som förstår mig. Och som jag skrattar väldigt mycket med.

Ni får ursäkta mig men jag är så mycket mer än vad jag råkar jobba med för tillfället. Exempel på andra projekt som betyder mer än mitt jobb:

1. I julas fick jag Jane Austens böcker i fin upplaga. Orginalspråk. Tar tid att läsa men jag älskar det!

2. Den här terminen har jag börjat i balett. 23 år gammal! Jaharå. Det är fantastisk och något jag alltid har drömt om. Och annars tränar jag på som vanligt för jag älskar att känna mig stark och att min kropp klarar av att springa, hoppa och lyfta.

3. Vi har startat en liten grupp vi kallar Huskyrkan. Inget nytt egentligen, en skara människor med en trevande längtan efter Gud som samlas hemma hos varandra och talar om livet. Så mycket värde i det.

4. Alla hundratals samtal med Olle om vad det är för liv vi vill leva och hur vi ska förstå mer vad det är Gud vill. Det har nästan blivit vardag, tänk att få ha sådana samtal som en naturlig del av vardagen.

5. Vi läser andra böcker med. Just nu har vi snöat in på Magnus Malm och läser bland annat klassikern Vägvisare. Men jag känner att listan på icke-skönlitterära böcker som är värda att läsa börjar bli ofantligt lång.

Så, det är egentligen i de där punkterna jag finner värde. Med det sagt menar jag inte att du inte kan ha ett jobb som känns värdefullt. Det är klart du kan! Och det är ju fantastiskt men det är ju inte riktigt det jag vill åt här, det förstår du nog. Jag menar att jag har börjat försöka hitta mitt eget värde i annat än mitt jobb också. Det är en process som nog kommer ta tid men det är det värt.

Photo 2014-04-28 18 59 59

Ja, jag känner ju att något i mig dör lite för varje dag jag inte skapar något för dig. Något som pekar på dig, in i mitt innersta, på skaparen i mig. Det känns som att jag är tvungen att göra någon slags förundersökning för att vara kapabel till det, liksom läsa på. Men vilken konstig tanke. När jag ju har direktkontakt med själva världens kreatör.

Så jag ber att du gör något med mig Gud. Få mig att göra något. Sätt mina tankar i handling och gör det nu. Jag tror det är dags.

 

P.S Är ni kvar?

Så länge människans egen styrka och rikedom utgör målet och medlen för livet på den här planeten, kommer Gud alltid att reduceras till något annat än den han är. Så länge inriktningen i våra liv defineras av något annat än Gud, kommer han att definieras som det som blir över. Och detta kommer vi ofelbart att inrätta så att det skapar MINIMAL FRIKTION mot våra egna projekt…” - Magnus Malm, ur Ett hjärta större än världen

Jag inser att det här kriget jag har krigat sedan den dagen jag sa ”Jesus, jag vill ha dig”, det mänskliga inbördeskriget mot Gud (för han lever ju ändå i mig), det kommer aldrig att ta slut. Kanske är det där med att leva i världen men inte av världen en omöjlig ekvation (jag vet, för Gud är ingenting omöjligt). Okej, jag kan leva med kriget men jag undrar ibland om jag i vilket fall rör mig mot freden och inte från? Närmar jag mig?

Om jag ska vara ärlig (och det tycker jag man ska) har mitt liv blivit ett liv då jag inte behöver Gud. Jag har byggt det på ett sätt som gör att jag klarar mig själv. Jag har andra skyddsnät, jag är inte beroende av Gud. Och ändå vet jag att det är en lögn. Mitt liv har blivit en lögn jag går på varje dag. För det här jag ser runt omkring mig är egentligen inte verkligheten, det är en föreställning om hur livet ska vara.

Hur ska jag förstå att det är Gud som är själva verkligheten?

Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv.

Hur byter jag perspektiv?
Det är inte en värld med en Gud.
Det är en Gud med en värld.

 

Hej på er. Ni har sagt att ni saknar mig, det tycker jag är fint. Jag tänker på det här stället ibland och idag fann jag mig själv logga in och skriva ner dagens tankar. Kanske gör jag det snart igen, kanske inte. Men tills vidare, hoppas ni har det bra där ute, var ni än är.

Femhundrasjuttiofyra.

Så många har lyssnat på det första avsnittet av vår podd Det är vi som är de normala. Alltså, vet inte ens vad jag ska säga men jag är så förvånad OCH vi får verkligen responsen att det här behövs. Unga kristna söker ett forum för frågor och nyanser. Så vi fortsätter! I detta avsnitt går vi in lite mer på vad man egentligen har för ansvar när man pratar om tro på det här sättet. Vi filosoferar vi kring hur stor Gud är och läser våra favoritställen i Predikaren. Hoppas ni vill lyssna och komma med feedback som ni gjorde sist! Puss

Jag måste få svara lite allmänt på de kommentarer jag fått angående vår podd.

För det första, det är fantastisk kul att så många reagerar och att över 450 personer har lyssnat på den. Det verkar som att vi i vilket fall snuddat vid något som är viktigt och som väcker känslor.

För det andra, ni som har läst min blogg länge VET att Jesus är det viktigaste jag har i livet. Alltså, allt jag någonsin önskar är att hans vilja ska ske i mitt liv. Men. Livet har så många nyanser. Och det är svårt att få med alla de i en podd på 25 minuter. Det är fantastiskt att ni reagerar och jag vill att ni fortsätter med det eftersom det får mig/oss att tänka till. Kanske speciellt att vi blir medvetna om hur vi uttrycker oss. Men om ni fortsätter lyssna och ger oss lite tid att faktiskt fördjupa oss mer i frågorna kommer ni nog förstå mer hur vi tänker. För faktum är att jag hittills har hållit med om nästan allt ni kommenterat. Men är det möjligtvis så att man kan älska Jesus och ändå våga ställa lite frågor som upprör? Jag tror nämligen det.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

Titta på det här. Ni som blir avskräckta bara av namnet Hillsong, ni också.

Det är en spännande tid i mitt liv nu.

Det känns som att vad som helst kan hända nästan. Jag drömmer mycket om vad som ska komma. Aldrig har det känts så rätt att lyssna på mitt eget hjärta. Vad vill jag?

Men jag försöker leva här och nu också. Utforska livet. I morse gick jag ut i skogen och ställde mig vid ett fält och andades. Det är som att hela min varelse, andre kropp och själ vill öppna armarna och välkomna vad än det är Gud har för mig.

Jag övar mig i tystnad med.
För några veckor sedan predikade jag (jaja det är inte så seriöst som det låter) om tystnad på en ungdomsgudstjänst och nu försöker jag leva som jag lär. Och jag tror jag börjar ana hemligheten som finns i tystnaden. När allt annat skalas av finns bara jag och min skapare kvar. Jag försöker lära mig att höra hans röst och jag tror det går ganska bra.

Jag tror inte på att rusa ifrån sin sorg. Därför är jag tacksam för att jag bor här nu, ett väldigt stilla liv i mörka Småland. Här har jag tid och plats att läka och faktum är att jag mår bra. Jag inbillar mig inte att det är över, jag har fortfarande saker att bearbeta antar jag men i stort mår jag bra. Det är svårt att vara förkrossad när man så tydligt kan känna Guds hand i sin hela tiden, hur han puffar på och lite i taget ger mig glimtar av vad som ska komma. Tänk att få leva i det, varje dag.

Tack Jesus.

Jag håller mig tätt intill dig,
din hand ger mig stöd.
Psalm 63:9 

(Det här blogginlägget låter som denna låt.)

Den här hösten kommer jag för alltid att minnas. Jag kommer minnas den som då jag insåg hur trasigt allt är.

Allt är bräckligt.

Plötsligt, när jag själv har varit så svag, har jag sett allting i ett annat ljus. Jag har insett att nästan alla familjer är trasiga, att kärlek kan ta slut, att vänner kan svika, att vi kan såra varandra så djupt, att vi skickar tillbaka människor till länder i krig, att det aldrig riktigt går att lita på något.

Jag har sett höstlöven falla utanför mitt fönster, ni vet jag bor ju precis vid skogen. Och det har känts precis som att en del av mig har dött med de vissna bladen. Som att vi har dött med hösten, han och jag.

 

Och så mitt i allt det, i misären, bland tårarna har jag insett hur fullkomligt och totalt beroende vi alla är av Gud. Vare sig vi vet det eller inte. Utan honom faller ALLTING sönder. Det är som att de där sprickorna inte är ondska, kanske finns inte ondska på det sättet, kanske är ondskan bara saknaden av Guds kärlek. Förstår ni hur jag menar? Och vi kan välja att hantera sprickorna på olika sätt. Vi kan försöka binda ihop allt med egen kraft, plåstra om och låtsas som att de inte finns. Eller så kan vi erkänna att den är där, trasigheten, att vår värld är sårad. För då kan vi låta Guds kärlek sippra igenom sprickorna, låta honom bli synlig genom våra sår.

Sjunga som Tomas Andersson Wij:

Gud om du hör mig, jag kommer som jag är.
Gör nånting vackert av allt som går sönder här. 

Tänk om vi kunde ta varandras händer, se varandra i våra tårfyllda ögon och sjunga den bönen tillsammans. Tänk vad starka vi skulle bli genom vår svaghet.


Bilderna tagna av Karin

”Men han svarade mig: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Jesus kraft kan omsluta mig. (…) Ty när jag är svag, då är jag stark.
- 2 Korinthierbrevet 12:9