Femhundrasjuttiofyra.

Så många har lyssnat på det första avsnittet av vår podd Det är vi som är de normala. Alltså, vet inte ens vad jag ska säga men jag är så förvånad OCH vi får verkligen responsen att det här behövs. Unga kristna söker ett forum för frågor och nyanser. Så vi fortsätter! I detta avsnitt går vi in lite mer på vad man egentligen har för ansvar när man pratar om tro på det här sättet. Vi filosoferar vi kring hur stor Gud är och läser våra favoritställen i Predikaren. Hoppas ni vill lyssna och komma med feedback som ni gjorde sist! Puss

Jag måste få svara lite allmänt på de kommentarer jag fått angående vår podd.

För det första, det är fantastisk kul att så många reagerar och att över 450 personer har lyssnat på den. Det verkar som att vi i vilket fall snuddat vid något som är viktigt och som väcker känslor.

För det andra, ni som har läst min blogg länge VET att Jesus är det viktigaste jag har i livet. Alltså, allt jag någonsin önskar är att hans vilja ska ske i mitt liv. Men. Livet har så många nyanser. Och det är svårt att få med alla de i en podd på 25 minuter. Det är fantastiskt att ni reagerar och jag vill att ni fortsätter med det eftersom det får mig/oss att tänka till. Kanske speciellt att vi blir medvetna om hur vi uttrycker oss. Men om ni fortsätter lyssna och ger oss lite tid att faktiskt fördjupa oss mer i frågorna kommer ni nog förstå mer hur vi tänker. För faktum är att jag hittills har hållit med om nästan allt ni kommenterat. Men är det möjligtvis så att man kan älska Jesus och ändå våga ställa lite frågor som upprör? Jag tror nämligen det.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

Titta på det här. Ni som blir avskräckta bara av namnet Hillsong, ni också.

Det är en spännande tid i mitt liv nu.

Det känns som att vad som helst kan hända nästan. Jag drömmer mycket om vad som ska komma. Aldrig har det känts så rätt att lyssna på mitt eget hjärta. Vad vill jag?

Men jag försöker leva här och nu också. Utforska livet. I morse gick jag ut i skogen och ställde mig vid ett fält och andades. Det är som att hela min varelse, andre kropp och själ vill öppna armarna och välkomna vad än det är Gud har för mig.

Jag övar mig i tystnad med.
För några veckor sedan predikade jag (jaja det är inte så seriöst som det låter) om tystnad på en ungdomsgudstjänst och nu försöker jag leva som jag lär. Och jag tror jag börjar ana hemligheten som finns i tystnaden. När allt annat skalas av finns bara jag och min skapare kvar. Jag försöker lära mig att höra hans röst och jag tror det går ganska bra.

Jag tror inte på att rusa ifrån sin sorg. Därför är jag tacksam för att jag bor här nu, ett väldigt stilla liv i mörka Småland. Här har jag tid och plats att läka och faktum är att jag mår bra. Jag inbillar mig inte att det är över, jag har fortfarande saker att bearbeta antar jag men i stort mår jag bra. Det är svårt att vara förkrossad när man så tydligt kan känna Guds hand i sin hela tiden, hur han puffar på och lite i taget ger mig glimtar av vad som ska komma. Tänk att få leva i det, varje dag.

Tack Jesus.

Jag håller mig tätt intill dig,
din hand ger mig stöd.
Psalm 63:9 

(Det här blogginlägget låter som denna låt.)

Den här hösten kommer jag för alltid att minnas. Jag kommer minnas den som då jag insåg hur trasigt allt är.

Allt är bräckligt.

Plötsligt, när jag själv har varit så svag, har jag sett allting i ett annat ljus. Jag har insett att nästan alla familjer är trasiga, att kärlek kan ta slut, att vänner kan svika, att vi kan såra varandra så djupt, att vi skickar tillbaka människor till länder i krig, att det aldrig riktigt går att lita på något.

Jag har sett höstlöven falla utanför mitt fönster, ni vet jag bor ju precis vid skogen. Och det har känts precis som att en del av mig har dött med de vissna bladen. Som att vi har dött med hösten, han och jag.

Och så mitt i allt det, i misären, bland tårarna har jag insett hur fullkomligt och totalt beroende vi alla är av Gud. Vare sig vi vet det eller inte. Utan honom faller ALLTING sönder. Det är som att de där sprickorna inte är ondska, kanske finns inte ondska på det sättet, kanske är ondskan bara saknaden av Guds kärlek. Förstår ni hur jag menar? Och vi kan välja att hantera sprickorna på olika sätt. Vi kan försöka binda ihop allt med egen kraft, plåstra om och låtsas som att de inte finns. Eller så kan vi erkänna att den är där, trasigheten, att vår värld är sårad. För då kan vi låta Guds kärlek sippra igenom sprickorna, låta honom bli synlig genom våra sår.

Sjunga som Tomas Andersson Wij:

Gud om du hör mig, jag kommer som jag är.
Gör nånting vackert av allt som går sönder här. 

Tänk om vi kunde ta varandras händer, se varandra i våra tårfyllda ögon och sjunga den bönen tillsammans. Tänk vad starka vi skulle bli genom vår svaghet.

Bilderna tagna av Karin

”Men han svarade mig: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Jesus kraft kan omsluta mig. (…) Ty när jag är svag, då är jag stark.
- 2 Korinthierbrevet 12:9

När jag skrev mitt inlägg ”Sådant jag är rädd att berätta för er” fick jag mer respons, både i kommentarsfältet och på facebook än jag fått på något annat jag lagt upp eller skrivit här. Och jag lovade att jag skulle försöka fortsätta skriva. Om sådant som faktiskt är viktigt och betyder något. Så här kommer ett till försök.

Igår åkte mamma och jag på barnvälsignelse* för mitt kusinbarn Alice i Rimforsa. Och på vägen hem började vi prata om det vi oftast pratar om: Jesus, sanningen, tro, yta och församling. Det hade blivit ett så bra podcast-avsnitt om vi hade spelat in det men nu får jag försöka återge andemeningen av det i text.

Det jag längtar efter är en tro som lever. För att en tro ska kunna leva måste jag ta med den överallt, jag kan alltså inte plocka bort den ur till exempel den här bloggen, eller ens från matlistan jag skriver. Det handlar om en holistisk syn på livet där allt går hand i hand. Man har nära till skrattet och tårarna, nära till upprördhet och mildhet, till hat och kärlek. Vänta nu, hat? Det står väl inte någonstans i bibeln att vi ska hata? Nej det kanske det inte gör (är faktiskt inte helt säker på detta, det står väl i vilket fall att vi ska avsky det onda?) men sanningen är att vi är människor. Och människor känner både det ena och det andra vare sig vi vill eller inte. Det betyder inte att det är eftersträvansvärt att hata, men vid någon punkt i livet tror jag att vi alla känner hat. Kanske mot en människa, eller en situation, en sjukdom eller ett krig. Hat är en mänsklig känsla som är farlig men den finns där. För vi är inte perfekta.

Det finns ett ord man inte får säga idag, varken i kyrkan eller utanför. Det är ordet synd. För med synd har det kommit så mycket skit. Synden har lagts på människors axlar som världens tyngsta börda och nästan värre än synden är skammen. Varför har det blivit så? Jo för att vi har misslyckats med att predika förlåtelse. Förlåtelse måste det talas om säkert dubbelt så mycket för att det ska gå in att vi inte behöver känna skam över våra synder. Men vad skulle hända om vi tog bort synden? Vad blir det då av den där himmelska nåden vi fick ta emot? Den blir ju ingenting värd. Och om det inte finns någon synd, betyder det då att vi är perfekta varelser utan fel och brister. Och om det betyder det, varför sårar vi då varandra och oss själva så djupt om och om igen?

Nej, det jag längtar efter är en tro där jag är lika medveten om min synd som jag är om förlåtelsen jag får om och om igen. Vet ni att det står i Bibeln att när vi fått våra synder förlåtna så glömmer Gud dem, de existerar inte mer. Det står att hans nåd är var morgon ny, vi får alltid en ny chans. Med det här tänket, om jag levde i det, hur skulle jag bli som människa? Jo jag skulle bli ödmjuk och helt beroende av Gud men utan skam.

Problemet är att vi kristna inte lever så. När vi inte klarar av att leva så som vi egentligen vill då målar vi upp en yta som får fylla i tomrummen. Jag upplever inte att vi vänder oss till varandra för att få hjälp, inte när det verkligen gäller. Och det blir en ond cirkel, vem ska spräcka ytan? Ingen vill ju verka sämre än någon annan fast egentligen vet vi att ingen av oss är så perfekt som vi verkar. Och till slut blir bara gudstjänst efter gudstjänst en liten teater där alla tanter klär upp sig i sina finaste kläder, alla gubbar pekar med fingret att si och så får man inte göra, alla ungdomar använder ord som ”gött” och ”sjukt pepp” för att passa in i någon slags stöpt form för hur en frikyrko-tonåring ska vara. Vi tappar sanningen och det som är äkta, trots att det står i Bibeln att det är sanningen som ska göra oss fria.

Oj. Är det bilden jag har av en församling? Ja tyvärr är det nog så i många fall. Så varför bryr jag mig så mycket? Varför kan jag inte sluta prata om och grubbla på hur en församling ska se ut? Jo för att innerst inne har jag och alla andra en längtan om en fungerande kyrka. En kyrka man kan se glimtar av ibland, en där alla är som en familj, där ingen behöver klä upp sig eller prata på ett visst sätt. Där man delar varandras bördor. När jag är svag är någon annan stark och vi får bära varandra. Vissa av oss är så välsignade från sorg och stora tragedier men det är inte fallet med alla. I den lilla kyrkan vi var i igår talades det om en småbarnspappa som hade fått cancer och en annan som hade gått bort i en motorcykelolycka. Livets bräcklighet och sorg, det är meningen att vi ska leva i den, nära till tårarna. Och när man är med i en församling inser man hur skört allting är för man får dela sorg med andra. Men också glädje, som att välsigna ett litet barn.

Alla Bilder tagna av Nishe.

Det är vad jag längtar efter. Att leva nära sanningen, att ha Gud med mig var jag än går. Att be ständigt och lära mig leva så som han har tänkt men att inte vara rädd för att spräcka ytan. För jag är ju inte perfekt, jag är ju en syndig människa i största behov av Jesus kärlek och nåd. Det är ju det som är så fantastiskt, att han inte bara älskar oss som vi är, han vill också använda oss så som vi är, till att sprida hans kärlek.

Vad säger ni? Troende eller inte, hur låter detta i era öron?

*barnvälsignelse är i stället för barndop i frikyrkor, eftersom vi tror på att man ska få bestämma sig själv för att bli döpt ber vi för alla barn och välsignar dem precis som Jesus gjorde i Bibeln.

Ps. Jag vet att det finns fungerande församlingar, men tyvärr upplever jag dem som väldigt få och därför generaliserar jag lite i denna text.

Man tror inte att de är på riktigt. De där berättelserna i filmerna, kommentarerna och replikerna som känns så tillgjorda och smöriga. Nu vet jag att de är sanna.

Vänner, vi får se när jag börjar skriva här igen som vanligt. Det är bara det att det konstigaste som kunde hända i mitt liv har hänt och Lukas och jag är inte tillsammans längre. Visst låter det som ett skämt? Det är fyra år jag nu måste ta farväl åt och för tillfället är nästan ingenting av det jag brukar tycka är kul intressant. Jag blir illamående av Pinterest och allt ytligt, pallar inte läsa bloggar. Min utbildning känns så ”blaha”.

Det känns nästan exakt som Joni Mitchells låt Both Sides Now.

Kanske berättar jag mer någon gång. Kanske inte. Men vi hörs om ett tag, om några dagar, om en månad, jag vet inte.

”Han skall ge dig vad ditt hjärta begär
Och fullborda alla dina planer”
Psaltaren 20:5

”Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.”
Jesaja 41:10

”Gråtande kommer de,
men jag tröstar dem och leder dem.
På en jämn väg där de inte snavar
för jag dem till strömmande vatten”
Jeremia 31:9

-Bibelord som bär mig.

1. Om jag förstår det rätt så går du inrednings och butikskommunikation i Växjö?
 Jag undrar vad som är det roligaste med programmet och även det tråkigaste?

Korrekt uppfattat! Det roligaste är dels alla moodboards vi får göra och så att titta på massor med bilder våra lärare har tagit på diverse utställningar, skyltningar och butiker. Det tråkigaste är helt ärligt att det ligger i Växjö. Det är väl inget fel på staden I sig men det ligger så off, så långt från alla och allt jag vill vara nära!

2. Vad är det häftigaste Gud har gjort i ditt liv?

Det häftigaste Gud har gjort och gör varje dag är att han är med mig. Att han bryr sig om lilla mig och exakt allt som rör mig. Man kan ju tänka att han skulle ha viktigare saker för sig som Gud och allt men nejdå, han orkar lyssna på minsta suck. Och han hjälper mig välja rätt. Ett färskt exempel på det: Här om dagen satt jag och läste I min dagbok och för tre år sedan när jag gick en folkhögskole-linje med inriktning på typ ledarskap och kristendom gjorde jag ett mycket grundligt test för att få reda på vad mina gåvor var. Det var hur många frågor som helst minns jag. På första plats kom “kreativ kommunikation”. Och vad gör jag idag? Pluggar till inredningskommunikatör!

När känner du dig som mest levande?

När jag gör något jag vet är meningsfullt. Till exempel när jag sitter i ett samtal som jag vet är viktigt för den andra personen, man kanske pratar om något som är svårt att prata om eller bara något som är väldigt betydelsefullt. Vid sådana tillfällen kan jag få en helt tydlig känsla av att Gud är med mig. Ibland blir den till och med fysisk, kroppen liksom rycker till lite och skakar (på ett bra sätt) och då påminns jag att jag inte är ensam i samtalet utan att jag har stöd from above så att säga. DÅ känner man sig levande!

3. Jag älskar homebilder. Hur ser det ut hos dig nu? Vilka är dina favoritstilleben?

Ja just nu bor jag ju inte hemma i Växjö utan hemma i Norrköping. Här finns bilder på min lägenhet men det kommer säkert komma massor med fler bilder när jag flyttar ner igen! Jag älskar stilleben där man använder sig av helt vanliga saker, som porslin eller böcker. Som på byrån i rummet där jag sover nu ser ut, band och tejp i burkar.

4. Vad skulle du vilja bli bättre på?

Att ta vara på dagarna, att stanna upp och lyssna på människor, grafisk design med typografi och kodning, att bry mig om andra, att läsa böcker och att spela gitarr.

5. Vad är du mest nöjd över hos dig själv?

Jag är oftast väldigt positiv och vill gärna se saker från den ljusa sidan, oroar mig sällan.

6. Om du var tvungen att välja enbart en rätt att äta resten av ditt liv, vilken skulle det bli?
Grillat kött, ugnsrostad potatis, tzatziki, tomat, avokado och fetaost.

7. När ska du och Lukas gifta er?
Okej Sandra (Lukas syster) nyfiken i en struuuut. Det säger jag inte.

8. Hur mycket kommer du låta din pojkvän bestämma inför ert framtida bröllop?

Haha. Faktum är att Lukas och jag har väldigt lika smak när det kommer till sånt. Så det kommer inte bli något problem. Jag har sagt att han får ansvara för musiken och jag dekorationen ; )

Karins bild.

9. Hur gammal vill du vara när du gifter dig?

Jag tycker inte att ålder är särskilt relevant här utan att man ska känna sig mogen att ta det steget. Men jag tror det är bra att vara tillsammans i några år innan man förlovar sig. När jag var liten trodde jag alltid jag skulle vara 23 när jag gifte mig.

10. Vilket är ditt favoritnagellack? Och hur många nagellack har du?

Oj, suuuupersvårt att välja. Jag visar några favoriter på bild nedan. Men jag gillar Essie och O.P.I och det är väldigt bra att ha ett vitt lack om man vill pyssla med lite roliga saker! Skulle tippa på att jag har ungefär 30 st nagellack? Räknade ut att de jag har med mig till Norrköping är värda mer än 2000 kr, och det är bara hälften. Hoppsan…

11. Hade du inte kunnat lägga upp en playlist, antingen med det du gillar bäst just nu eller med gamla favoritlåtar eller något annat fint?

Jag älskar att göra playlists! Jag har sedan i våras lyssnat väldigt mycket på en lista jag döpte till ”Den där känslan”. Den är ganska sorgsen och vemodig på något sätt. Det är sådan musik jag älskar. Lyssnar väldigt sällan på poppig och glad musik. I sommar har jag nästan bara lyssnat på The National som är helt fantastiska. Jag har även påbörjat en höstlista men den länkar jag till när den känns färdig!

12. Drömframtiden (möjliga och “omöjliga” drömmar och scenarier)?

Jag och Lukas bor i Stockholm i en fin gammal lägenhet. Han jobbar dels som journalist och dels som musiker. Jag jobbar i någon fin butik, halvtid och halvtid som egen företagare på något sätt. Som stylist eller bröllopsdekoratör eller något. Fast längre fram skulle jag vilja jobba i ett team med kreativa själar som alla är sjukt duktiga på sin sak. Jag vet i vilket fall att mitt framtida yrke måste innehålla listor och moodboards eftersom det är det bästa som finns. Jag skulle även vilja att vi bodde utomlands i något år!

Jag vill att vårt hem ska vara öppet och att människor ska känna sig välkomna. Jag hoppas att ett fokus på andra människor och Jesus kommer att genomsyra vår vardag och vi kommer vara med i en kyrka. Antagligen syssla med lovsång (kristen musik på gudstjänster) tillsammans! 

13. Vad gör du efter examen?

Då vill jag flytta till Stockholm! Längtaaaaaar.

14. Hur ser du på vegetarianism i relation till en “kristen livsstil” (utifrån kristna värderingar)?
Intressant fråga! Jag är inte särskilt påläst men har stor respekt för vegetarianer. Med tanke på hur mycket energi köttindustrin gör av med försöker jag äta vegetariskt minst en gång i veckan när jag bor själv. För miljöns skull. Sedan köper jag inte vilket kött som helst utan vill att det ska vara svenskt och att djuren inte ska lida. Köper alltid ekologiska ägg från frigående höns till exempel. Så alltså: som kristen tycker jag det hör till att försöka leva på ett miljövänligt sätt (här har jag mycket att bli bättre på) men det står i Nya Testamentet att vi ska (eller får eller kan what ever) äta av alla jordens djur. Men då vill jag att det går schysst till.

15. Är du feminist?

Absolut. Så länge det inte går så långt att feminismen blir paradoxal på det sättet att man som kvinna inte längre känner att jag bara kan vara hemma med mina barn till exempel, för att det inte räknas som tillräckligt feministiskt. Förstår du? Att man känner att feminister ser ner på en om man inte väljer karriären framför allt. Jag tycker att alla ska göra det de är bäst på och mest lämpade för. Och jag tror på jämlikhet. Alltså är jag feminist.

16. Vad får det att pirra som av sockerdricka i hela din kropp?
När man är precis i början av ett kreativt projekt och sitter och skissar och drömmer! Och bröllop…

17. Hur ser ditt drömboende ut? Utsida. Insida. etc.

Rolig fråga som nog får bli ett helt eget inlägg!

18. Hur många bröllop har du varit på i ditt liv?

Sju. Och så har jag sjungit på några vigslar också.

19. Vad längtar du till just nu?

Resan till Sardinien som jag ska åka på med min familj i September!

20. Har du gjort din bloggdesign själv (den är väldigt fin)?

I den mån jag kunde. Haha, alltså, jag har vikt fågeln som vi sedan fotade och ritade av i Photoshop. Jag bestämde och sa hur allt skulle se ut och David fixade. Men snart blir det nytt här!! Kommer bli ett lyft!

21. Vad var det som gjorde att du föll för din pojkvän?

Det var något mystiskt med honom. Han var ganska tyst och jag undrade så mycket vad han tänkte på. Och så var det att våra blickar möttes i samförstånd när vi umgicks flera stycken. Och så hans axlar och armar. Och att han var en vilsen sjuttonåring som inte förstod hur fin han var – jag ville berätta det för honom.

22. Har du någon favoritårstid/månad?

Älskar såklart våren och sommaren men det finns ingen årstid jag känner så mycket förväntan inför som hösten! Tror det har mycket att göra med att jag är en riktig hemmatjej som gillar att mysa inomhus. Plus att romantikern i mig ryser av välbehag vid blotta tanken på nya block, snygga höstkappor, plugg på biblioteket, vackra höstfärger och te i mängder.

23. Vilken är din favoritbok (om du har någon)?

Vindens Skugga är en bok jag önskar att jag inte hade läst för den är så bra så jag vill läsa den för första gången igen. En av mina favoriter helt klart.

24. Hur ser ditt drömbröllop ut just NU?

Mja jag vet inte hur mycket jag vill avslöja men det skulle inte vara puttinuttigt på något sätt utan mera rustikt och bohemiskt uppblandat med skira material. Jag vill liksom inte säga för mycket då blir det ju ingen överraskning när jag väl gifter mig!

25. Beskriv dig med 3 ord.

Kreativ, positiv, eftertänksam.

26. Cola eller fanta?

Cola!

27. Salt eller surt?

Salt.

28. Svart eller vitt?

Vitt.

Bra jobbat hörrni, 28 frågor fick ni ihop. Hoppas ni tyckte det var roligt och att ni känner att ni vet lite mer om mig nu!

Äkthet.

Jag vet att långt ifrån alla som läser min blogg tror på Gud. Men jag skriver i vilket fall om min tro, för jag tror ni kan förstå i vilket fall, jag tror ni är smarta och djupa som fattar.

För så här är det, jag är ingen perfekt människa och kyrkan har så många skavanker och kristna genom tiderna har gjort så mycket konstigt i Guds namn och gör fortfarande. Och ibland undrar jag vad det är jag står för och vad det är vi kristna håller på med för det är oftast inte att faktiskt följa det som Jesus visade oss.

Men så ibland, kanske när det händer något man inte kan kontrollera, när man bara har ett alternativ; bön, då är det som att allt annat skalas bort. Ibland när man är i kyrkan, eller när man ligger i sin säng och inte kan sova och börjar sjunga en sång så liksom framträder han. Och plötsligt kan jag se Jesus  lite mer som den han är, inte som den vi har gjort honom till. Och jag känner i hela mig att plötsligt är jag nära sanningen. Som att det var nerlagt i mig som människa att känna igen honom.

För när allt kommer kring så vill jag egentligen bara en sak med mitt liv. Jag vill leva nära sanningen.

”Nära sanningen, nära det som känns, nära det som är meningen. Nära skrattet, nära tårarna, det som förändrar och förenar oss.” – Uno Svenningsson

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria” – Jesus