Jag har alltid tyckt att det har varit så svårt. Det där med att hitta Gud i naturen. För somliga verkar det helt naturligt, det är där de ser Gud som allra tydligast. Men jag vet inte, det har inte riktigt gått in i min skalle, när någon har sagt ”Å titta solnedgången, hur kan man tvivla när man ser det?” så har jag bara tänkt: öö, jag kan. Men så hände något här om dagen. Jag tog mig lite tid, satte mig ner och började bläddra i min stora svarta bok med guldiga kanter och läste ur Jesaja samtidigt som jag hörde vinden susa i träden och regndropparna smattra mot rutan.
”Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar? Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på en våg?”
”Med vem vill ni jämföra Gud, vad vill ni likna honom vid? En gudabild som konstnären gjuter, som guldsmeden täcker med guld och förser med kedjor av silver? Man väljer trä som inte murknar och anlitar en skicklig konstnär, som kan ställa upp sin gudabild stadigt. Förstår ni inte, hör ni inte? Har det inte sagts er från begynnelsen, har ni inte vetat sedan jordens grund blev lagd? Han tronar ovan jordens rund.”
”Med vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige. Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir.
Låter det jobbigt, liksom för stort, opersonligt och mäktigt? Vänta, kapitlet har en del till:
”Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.”
Och där stod jag i mitt rum och försökte inse, att han som är allt också bryr sig om lilla lilla mig. Han hör varje suck, varje liten bön jag ber. Jag, en på hur många miljoner som helst. Och så kände jag en känsla som bara kan beskrivas med ett ord som förut har känts främmande, ett ord som ofta används i gamla psalmer: förundran.
