Jag kan nog inte med ord förklara hur mycket det här betyder för mig just nu.

This is my prayer in the desert
When all that’s within me feels dry
This is my prayer in my hunger and need
My God is the God who provides

This is my prayer in the fire
In weakness or trial or pain
There is a faith proved
Of more worth than gold
So refine me Lord through the flame

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

This is my prayer in the battle
When triumph is still on it’s way
I am a conqueror and co-heir with Christ
So firm on His promise I’ll stand

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

All of my life
In every season
You are still God
I have a reason to sing
I have a reason to worship

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

This is my prayer in the harvest
When favour and providence flow
I know I’m filled to be emptied again
The seed I’ve received I will sow

Kanske förstår ni det inte.
Kanske förstår ni.
Kanske vill ni förstå.

Historia bakom låten som gör den ännu starkare

Det här är ingen julsång, det är en lovsång.
Och den handlar om min älskade Jesus.

Jag önskar er alla en god och välsignad jul.

Puss & Kram! ♥

Vet ni vad jag önskar?
Att jag hade en massa mod i en låda under sängen.

Med tanke på hur provocerande det här inlägget var, är jag beredd på att även detta kommer röra till en del tankar. Men det kan vara nyttigt ibland!

Ett av argumenten som kom upp bland kommentarerna var ”När Gud svarar, när du känner den där känslan av upprymdhet att ”Gud är i dig”, vet du vad det kallas? Det kallas extas. Det går att mäta i maskiner. Det går att se din Gud i maskiner. Det är en naturlig process som alla människor kan känna.”

Den här typen av åsikt stöter man ju på hela tiden. Det är inte något nytt och jag förstår mycket väl tanken! Men om man nu kan mäta den där känslan man ibland får när man ber, är det ett argument mot Gud eller för? (bara tanken att argumentera om Gud är för mig obegriplig men tydligen sitter jag här i skrivande stund och gör det) Man kan alltså mäta extas, GREAT det går till och med att bevisa att jag faktiskt känner någonting. Fint. Det är väl självklart att när man känner någonting så kan man förklara det rent vetenskapligt genom att beskriva vad som händer i hjärnan och kroppen. Men gör det de där känslorna mindre värda? Jag är kär i Lukas, bara jag ser honom fylls jag av glädje och vill krama och pussa på honom, man kan mäta det i en maskin. Betyder det att min kärlek till honom inte finns?

Alltså, vetenskapen får gärna förklara för mig vad det är som händer och hur det händer i min hjärna. Men vetenskapen kan aldrig förklara varför.

VARFÖR händer det där? Varför känner jag så? Annars betyder ju faktiskt ingenting någonting. Kärlek existerar inte. Det är bara enzymer som reagerar på olika sätt i hjärnan. (men fortfarande; varför?)

Vi drar ner detta på en MYCKET enkel nivå:
Du ser en tårta stå på ett bord. Du smakar på tårtan, du börjar utforska tårtans innehåll (för den smakade så otroligt gott). Till slut har du fastslagit vilka ingredienserna är ner till minsta atom, hur länge tårtbotten var i ugnen och i vilken ordning allting gjordes för att resultatet skulle bli denna magnifika tårta. Men en fråga kvarstår: Varför gjorde någon den här tårtan? Vad är tanken bakom den och varför finns den till? Och det enda sättet att få reda på det är ju faktiskt att leta reda på personen som har bakat tårtan, som har skapat den.

Hur, när och med vad kom jorden till? Vetenskapen har svaret.
Varför finns vi till? Fråga skaparen.

Sedan gillar jag slutet på kommentaren ”Det är en naturlig process som alla människor kan känna”
Där håller jag med till fullo.

Hoppas jag inte upprör någon för mycket, jag vill bara förklara hur jag tänker.
God natt!

Bättre en handfull i lugn och ro
än två händer fulla och mycket möda,
ett jagande efter vind.
Predikaren 4:6

Spännande hur något som skrevs av en kung i Jerusalem,
ungefär 900 år f.Kr, kan vara så aktuellt idag.

Bibeln alltså, jag slutar aldrig förundras.

God kväll.

Som solglans över bråddjupa vatten
har jag smekts liksom av en osynlig hand

Som stjärnfall på himlen om natten
har jag fyllts av tillvarons mening ibland

När min kropp har darrat
och piskats av ångest
bakom galler som fruktan har stängt
har som låsta dörrar förunderligt öppnats
och murar har oväntat sprängts.

Djup ropar till djup, ropar till djup
Plötsligt fanns där min Gud

Som utsikt från en svindlande bergstopp
Har helt plötsligt livet öppnats upp igen

När luften klarnat efter ett åskregn
har jag tackat för synen allt ordnade sig

När vart hjärtslag pumpat som ett knytnävsslag
dödens ängel har fyllt mig med skräck
har så slussarna förunderligt öppnats
och rädslan har oväntat släppt

Djup ropar till djup, ropar till djup
Plötsligt fanns där min Gud

Som vandraren i ett väglöst landskap
har jag sökt dens ögon vars namn jag ej vet

I blicken från en människa jag älskar
har jag funnit mig själv i en djup tacksamhet

När jag vilset vandrat mig uttrött i cirklar
bakom galler som fruktan har stängt
har som låsta dörrar förunderligt öppnats
och undret har oväntat hänt.

Djup ropar till djup, ropar till djup
Plötsligt fanns där min Gud.

Plötsligt fanns där min Gud.

(bilder tagna av mig, Sara och Alex, texten är Ingmar Johanssons Djup ropar till djup)

Nä hörrni nu när jag läste alla kommentarer på det här inlägget började jag gråta.

Jag är så fruktansvärt trött på alla fördomar och missuppfattningar om Gud att jag blir galen.
VEM har sagt att allting ska vara logiskt? VEM!?

VARFÖR är det omöjligt att Jesus har gått på vattnet? Om Gud har skapat hela jorden klarar han väl av att bryta mot de naturlagar han själv uppfann?

HUR ska jag kunna förklara för människor att det faktiskt inte behövs några bevis för mig. Allt finns i mitt hjärta, det är bara tro. Det är inte svårt att tro, det är bara att göra det.

Vänner, när jag ber, då svarar Gud.
Det är verklighet, inte bara en fin liten livsåskådning som lär mig att jag ska älska mina fiender. Det fungerar!

Gråter gör jag för att det ibland bara känns så hopplöst, kommer andra människor i det här landet någonsin få lära känna Honom som älskar dem högre än något annat. Eller är den här världens logiska och resonabla tänkande i vägen?

Men samtidigt vet jag så många människor som har gått från att inte tro alls till att kasta sig i Hans öppna famn.
Det går.

Det känns bara lite tungt i kväll.

Dagens insikt,
det här samhället, välfärden vi lever i, allt detta har tagit kreativiteten ur oss.
Vi behöver inte tänka själva längre, vi klär inte om en soffa, vi har råd att köpa en helt ny,
vi syr inte om mormors gamla gardiner till en kjol, vi köper det senaste i stället.

Många tapetserar inte ens sina väggar själva längre,
skriver inte egen musik, lagar inte egen mat.
Allt kan köpas för pengar.

Jag gillar det inte och jag tror inte det var så det var tänkt att vara.
Jag tror vi är skapade med ett behov att vara kreativa,
får vi inte vara kreativa så dör vi inombords.
Japp, där har ni min teori,
alla dessa pengar
skapar
död
.

Kärlek utan mod och vishet är sentimentalitet, vilket är fallet med de flesta som tillhör kyrkan.

Mod utan kärlek och vishet är dumdristighet, vilket är fallet med de flesta soldater

Vishet utan kärlek och mod är feghet, vilket är fallet med de flesta intellektuella.

Men den som har kärlek, mod och vishet förändrar världen.

- Ammon Hennacy, katolsk aktivist 1893-1970

Ni förstår, jag har börjat läsa en bok som heter Den Oemotståndliga Revolutionen och jag är rädd att om jag ska kunna leva som en ärlig kristen måste jag vända upp och ner på hela mitt liv när jag är färdig med den. Skrämmande, spännande, härligt.

Jag har alltid tyckt att det har varit så svårt. Det där med att hitta Gud i naturen. För somliga verkar det helt naturligt, det är där de ser Gud som allra tydligast. Men jag vet inte, det har inte riktigt gått in i min skalle, när någon har sagt ”Å titta solnedgången, hur kan man tvivla när man ser det?” så har jag bara tänkt: öö, jag kan. Men så hände något här om dagen. Jag tog mig lite tid, satte mig ner och började bläddra i min stora svarta bok med guldiga kanter och läste ur Jesaja samtidigt som jag hörde vinden susa i träden och regndropparna smattra mot rutan.

”Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar? Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på en våg?”

”Med vem vill ni jämföra Gud, vad vill ni likna honom vid? En gudabild som konstnären gjuter, som guldsmeden täcker med guld och förser med kedjor av silver? Man väljer trä som inte murknar och anlitar en skicklig konstnär, som kan ställa upp sin gudabild stadigt. Förstår ni inte, hör ni inte? Har det inte sagts er från begynnelsen, har ni inte vetat sedan jordens grund blev lagd? Han tronar ovan jordens rund.”

”Med vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige. Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir.

Låter det jobbigt, liksom för stort, opersonligt och mäktigt? Vänta, kapitlet har en del till:

”Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.”

Och där stod jag i mitt rum och försökte inse, att han som är allt också bryr sig om lilla lilla mig. Han hör varje suck, varje liten bön jag ber. Jag, en på hur många miljoner som helst. Och så kände jag en känsla som bara kan beskrivas med ett ord som förut har känts främmande, ett ord som ofta används i gamla psalmer: förundran.