Arkiv för kategori ‘Viktigt’

De säger att ekonomin mår bra när människan spenderar pengarna i plånboken.

Men när mår människan bra? Vi jobbar 40 timmar i veckan för att kunna konsumera. Och vi konsumerar alltså för att få ekonomin att gå runt. Vilken liten, meningslös cirkel, vad hände med allt annat vi skulle hinna med i livet? Är mitt yttersta mål som människa att köpa?

Inte?

Nehe. Varför jobbar vi då så mycket att vi inte hinner och verkligen inte orkar göra mycket annat? Vad skulle hända om vi saktade ner allt? Om vi jobbade mindre och konsumerade mindre? Det är en spännande tanke.

 

För några veckor sedan insåg jag att shopping är en hobby. Jag shoppar för att det är kul. Då räknar jag även in fönstershopping. Mitt sätt att klä mig har blivit mitt främsta verktyg för att uttrycka min kreativitet. Och egentligen är det inget fel med det men det är en hobby som lätt skulle kunna falla ner i ett dike. Det är en balans som är svår att hålla.

Jag har insett att jag lika gärna skulle kunna ha en trädgård att påta i. Det skulle nog nästan helt kunna ersätta mitt shoppingsug. Att få odla, plantera om, se hur det växer och sedan få skörda. Vilken tillfredsställelse!

Kreativitet
Källor

Jag vill inte låta för hård. Men jag får känslan av att jag liksom smutsar ner min kreativitet om jag nästan bara använder den till att fundera ut olika outfits. Jag tror kreativiteten, eller snarare kreatören själv, hade större planer för mig.

Till handling!!!

Jag har tänkt mycket på självförverkligande den senaste veckan.

Självförverkligande.
Konstigt ord.

Jag upplever att självförverkligande idag mest handlar om att ”lyckas”. Ni vet, pengar, karriär, makt. Vi är vårt yrke. Vi har vårt värde i vad vi jobbar med.

Vad gör du då?
Jag är busschaufför.

Men det är ju inte hela sanningen. Vi är och gör så mycket mer än vi jobbar med men det värderas inte lika högt. Jag är inte bättre själv. Den senaste tiden har jag haft sådana problem med att svara på den frågan för jag har inget häftigt eller ens stabilt jobb att skylta med. Jag försöker få ihop det så det låter någorlunda intressant men sanningen är ju att jag jobbar deltid på några olika ställen och det har sina för- och nackdelar. Men sedan då, jag jobbar kanske fyra timmar per dag, resten av tiden? Varför är inte resten av tiden mer intressant? Den tiden jag väljer att lägga på olika projekt.

Förra året, 2013, tog jag högskoleexamen i inrednings- och butikskommunikation, jag flyttade en sväng till Stockholm, jag var med och startade upp en webshop och fick jobb på Åhléns. Vad kommer jag att minnas med året 2013? Ja inte mycket av det jag mest nämnde (fast just de punkterna är vad jag skulle ta upp om någon undrade vad som hade hänt förra året) utan snarare annat. Jag kommer att minnas att jag och mina vänner till slut gjorde något av våra idéer, renoverade en husvagn, gjorde om den till ett mobilt café, döpte den till Husvagnskyrkan och rullade runt i Norrköping med. Gav det några pengar? Nej verkligen inte. Gav det mig en skjuts i karriären? Knappast. Däremot tog det tid, kraft och tålamod. I utbyte utvecklades jag som människa i mötet med andra och i min tro för att jag gjorde något konkret av den. Och jag använde min kreativitet till något jag tyckte var värdefullt (andra värden än pengar, makt och karriär).

Jag kommer även att minnas att jag blev kär. Att jag hittade en människa som delade mina drömmar och visioner om livet, som jag förstår och som förstår mig. Och som jag skrattar väldigt mycket med.

Ni får ursäkta mig men jag är så mycket mer än vad jag råkar jobba med för tillfället. Exempel på andra projekt som betyder mer än mitt jobb:

1. I julas fick jag Jane Austens böcker i fin upplaga. Orginalspråk. Tar tid att läsa men jag älskar det!

2. Den här terminen har jag börjat i balett. 23 år gammal! Jaharå. Det är fantastisk och något jag alltid har drömt om. Och annars tränar jag på som vanligt för jag älskar att känna mig stark och att min kropp klarar av att springa, hoppa och lyfta.

3. Vi har startat en liten grupp vi kallar Huskyrkan. Inget nytt egentligen, en skara människor med en trevande längtan efter Gud som samlas hemma hos varandra och talar om livet. Så mycket värde i det.

4. Alla hundratals samtal med Olle om vad det är för liv vi vill leva och hur vi ska förstå mer vad det är Gud vill. Det har nästan blivit vardag, tänk att få ha sådana samtal som en naturlig del av vardagen.

5. Vi läser andra böcker med. Just nu har vi snöat in på Magnus Malm och läser bland annat klassikern Vägvisare. Men jag känner att listan på icke-skönlitterära böcker som är värda att läsa börjar bli ofantligt lång.

Så, det är egentligen i de där punkterna jag finner värde. Med det sagt menar jag inte att du inte kan ha ett jobb som känns värdefullt. Det är klart du kan! Och det är ju fantastiskt men det är ju inte riktigt det jag vill åt här, det förstår du nog. Jag menar att jag har börjat försöka hitta mitt eget värde i annat än mitt jobb också. Det är en process som nog kommer ta tid men det är det värt.

Photo 2014-04-28 18 59 59

Så länge människans egen styrka och rikedom utgör målet och medlen för livet på den här planeten, kommer Gud alltid att reduceras till något annat än den han är. Så länge inriktningen i våra liv defineras av något annat än Gud, kommer han att definieras som det som blir över. Och detta kommer vi ofelbart att inrätta så att det skapar MINIMAL FRIKTION mot våra egna projekt…” - Magnus Malm, ur Ett hjärta större än världen

Jag inser att det här kriget jag har krigat sedan den dagen jag sa ”Jesus, jag vill ha dig”, det mänskliga inbördeskriget mot Gud (för han lever ju ändå i mig), det kommer aldrig att ta slut. Kanske är det där med att leva i världen men inte av världen en omöjlig ekvation (jag vet, för Gud är ingenting omöjligt). Okej, jag kan leva med kriget men jag undrar ibland om jag i vilket fall rör mig mot freden och inte från? Närmar jag mig?

Om jag ska vara ärlig (och det tycker jag man ska) har mitt liv blivit ett liv då jag inte behöver Gud. Jag har byggt det på ett sätt som gör att jag klarar mig själv. Jag har andra skyddsnät, jag är inte beroende av Gud. Och ändå vet jag att det är en lögn. Mitt liv har blivit en lögn jag går på varje dag. För det här jag ser runt omkring mig är egentligen inte verkligheten, det är en föreställning om hur livet ska vara.

Hur ska jag förstå att det är Gud som är själva verkligheten?

Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv.

Hur byter jag perspektiv?
Det är inte en värld med en Gud.
Det är en Gud med en värld.

 

Hej på er. Ni har sagt att ni saknar mig, det tycker jag är fint. Jag tänker på det här stället ibland och idag fann jag mig själv logga in och skriva ner dagens tankar. Kanske gör jag det snart igen, kanske inte. Men tills vidare, hoppas ni har det bra där ute, var ni än är.

Älskade läsare, är ni kvar där ute? I sånt fall har jag goda nyheter. Men först måste jag bara berätta lite om en sak.

Hösten 2012 var ju en väldigt konstig tid för mig. Man skulle kunna kalla det den mörkaste tiden i mitt liv hittills. Men är det inte konstigt, att mitt i sådana perioder kan det dyka upp nya saker, insikter, upplevelser och personer. Jag känner inte bara att relationen till  mina vänner fördjupades utan jag fick också helt nya. Johanna och jag började skriva till varandra, fast vi bara hade setts kanske fyra gånger i livet, hon blev som en brevvän och vi skrev nästan varje dag. Vi hörs fortfarande varje dag.

För någon månad sedan skrev hon ungefär ”Linn! Jag har en idé, berättar mer när jag kommer hem!”.Hennes idé var en podcast tillsammans med en tjej som heter Klara. Klara, en såndär filur man har känt till (följt på Pinterest och Twitter osv) men aldrig lärt känna. Kanske har vi hälsat en gång för typ fyra år sedan? Så vi tre började spåna och vet ni? De är så bra?! Första gången vi chattade skrev vi till sent på natten och jag satt och skrattade högt åt ALLT.

Vad ville jag säga med detta? Jo, att det är så fantastiskt med nya vänner och jag är otroligt tacksam att det kom så mycket bra ur höstens sörja. Så, nu till podden. Vi har döpt den till ”Det är vi som är de normala” och förklarar namnet i första avsnittet men ni förstår säkert för ni är ju mina kloka läsare. I den här podden (som kommer släppas en gång varannan vecka) kommer vi prata om hur det är att växa upp som kristen. Ni vet när allt inte är självklart längre och livet inte är svartvitt. Om växtvärk helt enkelt. Om ni gillar mina inlägg när jag är lite extra ärlig och pratar om sådant jag verkligen tycker är viktigt så kommer ni nog gilla podden! Kanske är vi lite flamsiga nu i första avsnittet men ge oss lite tid så kommer vi nog hitta hem!

Vi har en blogg där vi har slängt upp avsnitt ett men jag klistrar in det så ni kan lyssna direkt här med.

Hoppas ni gillar den! Puss på er.

Jag vill tacka alla som från ingenstans har hört av sig för att kolla att jag är okej de senaste veckorna. Vänner jag egentligen inte har pratat med på flera år, kommentarer på bloggen, meddelanden på facebook, klasskompisar. Jag fick ett sms från min barndomsvän, han skrev ”Älskar dig syster”. Människor som vågar ta kontakt fast man inte riktigt vet hur man ska hantera en sådan här situation, som inte är rädda för tårar. De som har vågat träffa mig och krama mig. När jag berättade för en vän skrev hon tillbaka ”Jag slutar vid tre, var vill du ha mig?”.

Plötsligt inser man att man är buren, inte bara av Gud (för det känner jag med) utan av hur många vänner som helst som man nästan inte visste att man hade. Och det är så fint att jag kan gråta.

När jag skrev mitt inlägg ”Sådant jag är rädd att berätta för er” fick jag mer respons, både i kommentarsfältet och på facebook än jag fått på något annat jag lagt upp eller skrivit här. Och jag lovade att jag skulle försöka fortsätta skriva. Om sådant som faktiskt är viktigt och betyder något. Så här kommer ett till försök.

Igår åkte mamma och jag på barnvälsignelse* för mitt kusinbarn Alice i Rimforsa. Och på vägen hem började vi prata om det vi oftast pratar om: Jesus, sanningen, tro, yta och församling. Det hade blivit ett så bra podcast-avsnitt om vi hade spelat in det men nu får jag försöka återge andemeningen av det i text.

 

Det jag längtar efter är en tro som lever. För att en tro ska kunna leva måste jag ta med den överallt, jag kan alltså inte plocka bort den ur till exempel den här bloggen, eller ens från matlistan jag skriver. Det handlar om en holistisk syn på livet där allt går hand i hand. Man har nära till skrattet och tårarna, nära till upprördhet och mildhet, till hat och kärlek. Vänta nu, hat? Det står väl inte någonstans i bibeln att vi ska hata? Nej det kanske det inte gör (är faktiskt inte helt säker på detta, det står väl i vilket fall att vi ska avsky det onda?) men sanningen är att vi är människor. Och människor känner både det ena och det andra vare sig vi vill eller inte. Det betyder inte att det är eftersträvansvärt att hata, men vid någon punkt i livet tror jag att vi alla känner hat. Kanske mot en människa, eller en situation, en sjukdom eller ett krig. Hat är en mänsklig känsla som är farlig men den finns där. För vi är inte perfekta.

Det finns ett ord man inte får säga idag, varken i kyrkan eller utanför. Det är ordet synd. För med synd har det kommit så mycket skit. Synden har lagts på människors axlar som världens tyngsta börda och nästan värre än synden är skammen. Varför har det blivit så? Jo för att vi har misslyckats med att predika förlåtelse. Förlåtelse måste det talas om säkert dubbelt så mycket för att det ska gå in att vi inte behöver känna skam över våra synder. Men vad skulle hända om vi tog bort synden? Vad blir det då av den där himmelska nåden vi fick ta emot? Den blir ju ingenting värd. Och om det inte finns någon synd, betyder det då att vi är perfekta varelser utan fel och brister. Och om det betyder det, varför sårar vi då varandra och oss själva så djupt om och om igen?

Nej, det jag längtar efter är en tro där jag är lika medveten om min synd som jag är om förlåtelsen jag får om och om igen. Vet ni att det står i Bibeln att när vi fått våra synder förlåtna så glömmer Gud dem, de existerar inte mer. Det står att hans nåd är var morgon ny, vi får alltid en ny chans. Med det här tänket, om jag levde i det, hur skulle jag bli som människa? Jo jag skulle bli ödmjuk och helt beroende av Gud men utan skam.

Problemet är att vi kristna inte lever så. När vi inte klarar av att leva så som vi egentligen vill då målar vi upp en yta som får fylla i tomrummen. Jag upplever inte att vi vänder oss till varandra för att få hjälp, inte när det verkligen gäller. Och det blir en ond cirkel, vem ska spräcka ytan? Ingen vill ju verka sämre än någon annan fast egentligen vet vi att ingen av oss är så perfekt som vi verkar. Och till slut blir bara gudstjänst efter gudstjänst en liten teater där alla tanter klär upp sig i sina finaste kläder, alla gubbar pekar med fingret att si och så får man inte göra, alla ungdomar använder ord som ”gött” och ”sjukt pepp” för att passa in i någon slags stöpt form för hur en frikyrko-tonåring ska vara. Vi tappar sanningen och det som är äkta, trots att det står i Bibeln att det är sanningen som ska göra oss fria.

Oj. Är det bilden jag har av en församling? Ja tyvärr är det nog så i många fall. Så varför bryr jag mig så mycket? Varför kan jag inte sluta prata om och grubbla på hur en församling ska se ut? Jo för att innerst inne har jag och alla andra en längtan om en fungerande kyrka. En kyrka man kan se glimtar av ibland, en där alla är som en familj, där ingen behöver klä upp sig eller prata på ett visst sätt. Där man delar varandras bördor. När jag är svag är någon annan stark och vi får bära varandra. Vissa av oss är så välsignade från sorg och stora tragedier men det är inte fallet med alla. I den lilla kyrkan vi var i igår talades det om en småbarnspappa som hade fått cancer och en annan som hade gått bort i en motorcykelolycka. Livets bräcklighet och sorg, det är meningen att vi ska leva i den, nära till tårarna. Och när man är med i en församling inser man hur skört allting är för man får dela sorg med andra. Men också glädje, som att välsigna ett litet barn.


Alla Bilder tagna av Nishe.

Det är vad jag längtar efter. Att leva nära sanningen, att ha Gud med mig var jag än går. Att be ständigt och lära mig leva så som han har tänkt men att inte vara rädd för att spräcka ytan. För jag är ju inte perfekt, jag är ju en syndig människa i största behov av Jesus kärlek och nåd. Det är ju det som är så fantastiskt, att han inte bara älskar oss som vi är, han vill också använda oss så som vi är, till att sprida hans kärlek.

Vad säger ni? Troende eller inte, hur låter detta i era öron?

*barnvälsignelse är i stället för barndop i frikyrkor, eftersom vi tror på att man ska få bestämma sig själv för att bli döpt ber vi för alla barn och välsignar dem precis som Jesus gjorde i Bibeln.

Ps. Jag vet att det finns fungerande församlingar, men tyvärr upplever jag dem som väldigt få och därför generaliserar jag lite i denna text.

Godkväll vänner. Jag måste bara ge er ett måndagstips. Se programmet Par i terapi på svt, finns på play och går annars på tisdagar. Det är så otroligt intressant och man lär sig så mycket om människor, varför människor beter sig som de gör och att tänka ett steg längre innan man dömer ut någon.

Jag fick torka så många tårar nu när jag såg avsnittet från förra veckan. Det är så fantastiskt vackert hur sår man kan ha från sin barndom eller så kan läka i en relation till en annan människa. Det känns faktiskt heligt och gudomligt.

P.s Hoppas ni inte får chocken nu när jag plötsligt bloggar så frekvent!

P.s2 Jag fick bort fåglarna!!

För några månader sedan drog en kampanj kallad ”Things I’m afraid to tell you” över diverse utländska bloggar. Den går helt enkelt ut på att spräcka den här dumma fasaden som man kan skapa med hjälp av en blogg. Vi visar bara upp en sida och hur sant blir det egentligen? Eftersom denna yta personligen står mig Upp. Till. Öronen. tänkte jag göra något liknande. Berätta några saker som kanske inte passar in i min blogg egentligen. Fast jag försöker visa en relativt mångsidig bild av mig och mitt lilla liv så finns det ju alltid så mycket under ytan. Så om ni orkar läsa, gör det.

En av mina största rädslor är att bli uppfattad som ”pretto”

Jag är kristen, har varit tillsammans med min kille i över tre år, jag har egentligen bara kysst honom på riktigt, jag dricker aldrig mer än ett glas alkohol, jag svär inte, jag har vissa moraliska riktlinjer jag försöker följa och jag klär mig ganska ”oskyldigt”. En av mina största rädslor är att folk jag träffar ska tycka jag är pretto eller pryd. För det är jag inte. Ingen som känner mig på riktigt (ibland tänker jag att det är nog bara Lukas och min familj kvar som känner mig på riktigt) skulle kalla mig pryd. Snarare tvärt om.

Värst är det med gamla vänner. Vänner jag egentligen inte har pratat med ordentligt på flera år men som man brukade känna så väl. För jag tänker att de tänker att jag är exakt samma person som när jag var sjutton. För jag är fortfarande med i kyrkan och jag tycker fortfarande Jesus är det bästa jag har och jag håller mig fortfarande nykter. Men när jag var sjutton såg jag det mesta i svart och vitt och med tiden blir gråskalan bara större och större. Ett tag tyckte jag det var svårt, fick inte ihop min tro med resten av livet. Men jag gjorde ett val, kanske ett ganska irrationellt val, baserat på tillit. Jag sa ”Gud, jag väljer dig ändå, och nu får du minsann visa mig hur det ligger till”. Varje dag dyker det upp nya frågor och varje dag blir det enklare för mig att förstå att jag inte ska ha svaren på allt utan kan tro ändå.

Jag är inte kristna-skolgruppen-tjejen längre. Det går djupare nu och det låter kanske konstigt för det syns ju inte lika mycket på ytan längre. Men jag tror det är så det är. Ju djupare något tar sig desto mindre behov har man att visa det för andra och göra mycket väsen om det. Nu försöker jag hitta den där Jesus som det faktiskt står om i Bibeln. Inte en flashig Jesus tryckt på en cool t-shirt.

Men jag är livrädd för att alla som kände mig då tror att de känner mig nu. Och jag vågar inte ens öppna upp samtalen, för inga av oss vet var vi står längre. Kanske har vi vuxit ifrån varandra, men det betyder inte att några av oss har slutat växa.

Jag är så groteskt trött på all yta

Alltså, kläder, inredning, design – allt sådant älskar jag. För det är ett kreativt uttryck och jag tänker inte sticka under stolen med att jag sitter timmar på Pinterest varje dag och letar inspiration. Men jag vet inte, kanske är det överkonsumerande av bloggar eller något men jag är så trött på all denna världens yta. ALLT kan bli ett skryt, eller liksom ett sätt att berätta att mitt liv är faktiskt väldigt väldigt fint. En bild på Instagram på min egengjorda müsli, en tweet med ett internskämt som visar att jag minsann har roliga och nära vänner, ett blogginlägg med en outfit. Fast egentligen äter jag oftast frukost jättesnabbt samtidigt som jag sminkar mig och min vanligaste outfit är mina långkalsonger, varma sockar och en ful tröja med fläckar på.

Det känns som att jag måste akta mig hela tiden för att inte hamna i att skapa för att kunna visa upp det. Alltså typ ”jag arrangerar mina tidningar så här så kan jag ta en fin instagrambild”. Istället för att göra det för själva skapandets skull! Jag vet, det låter helt befängt! Det är det!

Det finns ord jag inte tål längre med. Ord jag säkert använt tidigare på bloggen men som jag ALDRIG skulle använda på riktigt. Ord som ”himla”. Och bristen på humor, alla verkar ta sig själva på så stort allvar? Ibland känner jag bara chillaaaaaaaaa.

Och allt detta säger jag lika mycket till mig själv. Hur hamnade vi här? Skulle inte livet handla om mer än att visa upp någon viktig och vacker sida av oss själva? När blev den viktigaste egenskapen att kunna marknadsföra sig själv? Det känns som att allt är på låtsas, att ingenting är heligt längre och att vi glömmer leva på riktigt.

Med hopp om att tillföra lite humor.

Så, jag vet att jag inte har en stor blogg. Men jag skulle så gärna vilja att detta spred sig på svenska bloggar. Så om du känner dig manad att skriva ett ”Sådant jag är rädd för att berätta för er”-inlägg, gör det. Och länka i kommentarerna.

Och så  en sak till jag har börjat med, lite för att driva med alla Instagram-bilder (som jag alltså själv tar) och lite för att faktiskt ifrågasätta det. Ibland tar jag bilder på helt vanliga och ganska fula grejer utan fina filter, typ när jag steker bacon. Det roliga är att de bilderna inte ens får hälften så många likes som mina andra, vilket jag bara tycker är ännu roligare. Häng med på hashtagen #livetpåriktigt. Ska dock erkänna att jag snott detta koncept av Lukas, han tycker det är kul att driva med sånt här. Tror jag ska låta honom gästblogga här någon gång.

Det är sådant här som ger hopp om framtiden. Har du inte sett filmen än? Vet du inte vem Joseph Kony är? Titta nu!

Vi städade i klassrummet här om dagen. Först ifrågasatte jag om vi verkligen skulle slänga alla kartonger och kort efter det påpekade jag att vi som använder så mycket papper borde ha en pappersinsamling. Någon fnissade då lite och sa ”Är du en miljövän?”. Jag vet att hon inte menade illa men jag har inte kunnat släppa det där. Vadå, är inte alla miljövänner 2011? Lärde vi oss inte på dagis att återvinna? Jag brukar försöka hålla mig lugn och inte brusa upp (haha, kul uttryck) men alltså det här går jag igång på! Det är väl för sjutton vanligt folkvett att försöka leva på ett sätt som inte påverkar miljön negativt? Eller? Usch, nonchalans, det är inget trevligt det…

Detta skulle för övrigt kunna vara en del i min ”Att vara kristen” serie. För jag tror att det ingår att ta ett ansvar för den här stackars skadade planeten om man kallar sig kristen. Gud gav oss en vacker jord att leva på, då är väl det minsta vi kan göra att se till att den inte blir helt förstörd.

Okej, det var dagens bitterhet. Nu går jag vidare!
Bon nuit!