Hej Gud.

Tack för värmen när solen skiner
Tack för medvind när jag cyklar till jobbet
Tack för att jag har en fungerande kropp som jag får ta hand om så den mår bra
Tack för att det snart är höst, för att du har skapat alla årstider unika och vackra
Tack för att du har gett mig en så fin pojkvän
Tack för roliga skämt som får mig att skratta
Tack för bra böcker att fastna i
Tack för att det är så roligt med nya höstkläder
Tack för att jag har lite jobb så jag klarar mig
Tack för att min familj är den bästa jag kan tänka mig
Tack för Svenska Lant-chips
Tack för långa samtal med kloka människor
Tack för att du lär mig leva med mina frågetecken
Tack för The Sims 3
Tack för mina vänner
Tack för kreativitet och skapande
Tack för min dator
Tack för att du skickade hit Jesus att dö för oss så att vi kan ha en relation med dig
Tack för att du aldrig lämnar mig
Tack för musik
Tack för den underbara känslan att få sjunga
Tack för att du alltid hör mig när jag ber
Tack för doften av ett nystädat rum
Tack för gott te
Tack för att du lär mig bli en bättre människa
Tack för att du älskar mig i min svaghet och trots mina fel och brister
Tack för att alla får gå i skolan i Sverige
Tack för demokrati
Tack för Bibeln och allt klokt som står där
Tack för min cykel
Tack för alla vackra bröllop
Tack för fruktsallad med glass
Tack för drömmar
Tack för Skånes vita stränder och stora vågor
Tack för vackra smycken från Björg
Tack för mina lena lakan
Tack för IKEA
Tack för att jag får lön om tre dagar
Tack för sovmorgon
Tack Gud för den lycka och absoluta trygghet det innebär för mig att få hålla i din hand.

Tack för att du är ljuset och att mörkret aldrig kan vinna över dig.
Tack för allt du ger.
Jag älskar dig.

Ja jag befinner mig nere i Sveriges vackraste delar den här veckan.
Österlen.
Till och med namnet är ju vackert.

Vår strand har nästan försvunnit. Det känns jättekonstigt, jag har spenderat en vecka där nästan varje år i mitt liv. Sandhammaren, strändernas strand. Det känns inte som att man är i Sverige när man ligger där i den vita lena sanden. Och nu har vattennivån stigit och slukat kanske 15 meter av våra drömmars plats. En rad ur min favoritpsalm dök upp i mitt huvud. ”Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver. Blått Herrens ord förbliver.” Egentligen vet jag inte om det passar i sammanhanget. Men man känner sig så liten när naturen tar sig friheten att göra så stora förändringar. Och någonstans kände jag att det är bara Gud som är trofast. Orubblig, står han fast vid det han alltid sagt. Tryggt.

Egentligen var det inte det här jag hade tänkt skriva om. Jag skulle skriva om hösten. Men, det får nog bli ett annat inlägg.

Haha! Igår när vi skulle se på film tappade Lukas en isbit under soffan. Den blev jättedammig och då la han den tydligt i is-plast-hållaren-what-ever för att ingen skulle ta den, för att några minuter senare upptäcka att han själv har lagt den i sitt glas och att colan han har druckit ett halvt glas av är full av damm. Det var ordentligt roligt kan jag säga! Jag gillar den killen alltså!

Annars vill jag gärna uppmärksamma Underbara Claras inlägg ”Vill jag vara hemmafru?” Det finns mycket i det postmoderna samhället som inte alls fungerar särskilt bra. Ett av de problemen är att vi inte hinner med att leva i Sverige… Bra Clara!

Ps. om det mot förmodan finns någon som inte har förstått det så betyder turkos text i min blogg att det är en länk, alltså en textrad man kan klicka på för att komma till det jag skriver D.s

Nu blir det häng med the good old gang! Lukas har farit till Riga med sitt band så jag får hitta andra att umgås med så länge. Hehe.

Jag önskar att jag kunde förklara det jag grubblar på.
Jag har försökt skriva det här inlägget förut men… Det är för svårt.

Du vet hur det känns när du vill något, men har en kuslig känsla av att det inte är rätt.
Ibland känns allt så för mig. Eller inte allt, men mycket.
Ungefär allt som jag visar på den här bloggen känns så.

Alla klänningar, alla foton, alla skor och allt som är rosa.

Jag är rädd.
Rädd för att jag ska luras in i en pastellfärgad värld som glittrar och förlora mig själv.
Jag försöker intala mig själv att eftersom jag vet att jag har lätt för att fastna i alla klänningar, alla foton, alla skor och allt som är rosa, så är det lugnt. Jag har koll på läget.

Men saken är den, att jag vet inte om det räcker.
Jag vet inte om jag kan leva på det här sättet och samtidigt känna att jag är ärlig.
Och jag är rädd för att skriva det här så att alla kan läsa för imorgon när jag vaknar kanske jag är där igen.
Imorgon kanske jag vill skriva om den jättefina klänningen jag hittade i en tidning idag.

Men jag tänker, att det är lika bra att jag är ärlig.
För jag vill inte vara ännu en bloggerska som får det att verka som att det inte finns mer att få i världen än framgång och skönhet.
Så jag säger det nu, jag tror det finns mer, något annat, som till ytan inte verkar lika attraktivt.
Och jag är inte nöjd med en del saker i mitt liv för jag tror helt enkelt inte att det är så här vi var menade att leva.
Jag är inte nöjd med att mitt bekväma liv sker på bekostnad av andras välmående.
Jag är inte nöjd med att jag lägger det mesta av mina pengar på kläder och prylar.
Jag är inte nöjd med att så mycket i mitt liv går åt till att samla skatter på jorden, som kommer ätas upp av mal och mask en dag.
Jag vill ju samla skatter i himlen.

Kanske kommer det märkas här, (på ett sätt har det nog redan gjort det för jag bloggar allt mer sällan) kanske kommer det inte märkas alls.

Men nu vet ni.

Igår dog min väns/ungdomspastors/chefs bror i en tragisk olycka.
Jag kände honom inte men står ju ganska nära delar av familjen.

Visst är det konstigt hur tomt det kan kännas efter en person?
Alla vet att det är en ond känsla, alla vet att när någon som är 25 dör så är det fel.
Det är som att längtan efter evigheten finns i oss alla.

Varför händer sådana här saker? Varför låter Gud någon dö?
Jag vet inte. Jag tror inte att allt som händer är efter Guds vilja.
Men jag kan aldrig förstå varför han inte gör något åt människors lidande.

Men så är det ju inte jag som är Gud, jag kan aldrig se hela bilden.
Och ibland tror jag att det är skönast att inte förstå.
Jag har ju trots allt inte byggt min tro på att veta allt, utan att tro på att Gud vet allt.

Det låter kanske konstigt. Jag vet inte.

Dessutom är inte det här slutet. Det gör ont när någon rycks ifrån en, en smärta som inte kan förklaras med ord skulle jag tro. Men det här, som vi ser nu, är inte allt, det är inte slutet. Visst är det skönt att få tro det? Genom allt finns han där och när vi inte finns här mer får vi vara med honom.

”Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: ”Se Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sa: ”Se jag gör allting nytt” och han sa: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna” och han sa: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag ska låta den som törstar dricka fritt ur källan med levande vatten.”"

Allt man kan göra nu är att be att Gud ska bära familjen och vännerna genom allt det här.

Jag kan nog inte med ord förklara hur mycket det här betyder för mig just nu.

This is my prayer in the desert
When all that’s within me feels dry
This is my prayer in my hunger and need
My God is the God who provides

This is my prayer in the fire
In weakness or trial or pain
There is a faith proved
Of more worth than gold
So refine me Lord through the flame

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

This is my prayer in the battle
When triumph is still on it’s way
I am a conqueror and co-heir with Christ
So firm on His promise I’ll stand

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

All of my life
In every season
You are still God
I have a reason to sing
I have a reason to worship

I will bring praise
I will bring praise
No weapon formed against me shall remain
I will rejoice
I will declare
God is my victory and He is here

This is my prayer in the harvest
When favour and providence flow
I know I’m filled to be emptied again
The seed I’ve received I will sow

Kanske förstår ni det inte.
Kanske förstår ni.
Kanske vill ni förstå.

Historia bakom låten som gör den ännu starkare

Det här är ingen julsång, det är en lovsång.
Och den handlar om min älskade Jesus.

Jag önskar er alla en god och välsignad jul.

Puss & Kram! ♥

Vet ni vad jag önskar?
Att jag hade en massa mod i en låda under sängen.

Med tanke på hur provocerande det här inlägget var, är jag beredd på att även detta kommer röra till en del tankar. Men det kan vara nyttigt ibland!

Ett av argumenten som kom upp bland kommentarerna var ”När Gud svarar, när du känner den där känslan av upprymdhet att ”Gud är i dig”, vet du vad det kallas? Det kallas extas. Det går att mäta i maskiner. Det går att se din Gud i maskiner. Det är en naturlig process som alla människor kan känna.”

Den här typen av åsikt stöter man ju på hela tiden. Det är inte något nytt och jag förstår mycket väl tanken! Men om man nu kan mäta den där känslan man ibland får när man ber, är det ett argument mot Gud eller för? (bara tanken att argumentera om Gud är för mig obegriplig men tydligen sitter jag här i skrivande stund och gör det) Man kan alltså mäta extas, GREAT det går till och med att bevisa att jag faktiskt känner någonting. Fint. Det är väl självklart att när man känner någonting så kan man förklara det rent vetenskapligt genom att beskriva vad som händer i hjärnan och kroppen. Men gör det de där känslorna mindre värda? Jag är kär i Lukas, bara jag ser honom fylls jag av glädje och vill krama och pussa på honom, man kan mäta det i en maskin. Betyder det att min kärlek till honom inte finns?

Alltså, vetenskapen får gärna förklara för mig vad det är som händer och hur det händer i min hjärna. Men vetenskapen kan aldrig förklara varför.

VARFÖR händer det där? Varför känner jag så? Annars betyder ju faktiskt ingenting någonting. Kärlek existerar inte. Det är bara enzymer som reagerar på olika sätt i hjärnan. (men fortfarande; varför?)

Vi drar ner detta på en MYCKET enkel nivå:
Du ser en tårta stå på ett bord. Du smakar på tårtan, du börjar utforska tårtans innehåll (för den smakade så otroligt gott). Till slut har du fastslagit vilka ingredienserna är ner till minsta atom, hur länge tårtbotten var i ugnen och i vilken ordning allting gjordes för att resultatet skulle bli denna magnifika tårta. Men en fråga kvarstår: Varför gjorde någon den här tårtan? Vad är tanken bakom den och varför finns den till? Och det enda sättet att få reda på det är ju faktiskt att leta reda på personen som har bakat tårtan, som har skapat den.

Hur, när och med vad kom jorden till? Vetenskapen har svaret.
Varför finns vi till? Fråga skaparen.

Sedan gillar jag slutet på kommentaren ”Det är en naturlig process som alla människor kan känna”
Där håller jag med till fullo.

Hoppas jag inte upprör någon för mycket, jag vill bara förklara hur jag tänker.
God natt!

Bättre en handfull i lugn och ro
än två händer fulla och mycket möda,
ett jagande efter vind.
Predikaren 4:6

Spännande hur något som skrevs av en kung i Jerusalem,
ungefär 900 år f.Kr, kan vara så aktuellt idag.

Bibeln alltså, jag slutar aldrig förundras.

God kväll.